Summering 2008

Jag stod på taket av ett höghus, spanade showen av fyrverkeri från Taipei 101.
Så började året 2008.
Imorgon kommer året avslutas.
Och jag är på samma plats.
Har jag inte kommit någonstans under detta året?
Jag har vandrat långt.
Cirkeln är sluten.

Dagen innan nyårsafton förra året landade jag i Taiwan för första gången, då för tre veckors besök hos Winson. Ett besök som ledde till stora beslut, vi ville vara tillsammans och det innebar att någon av oss måste packa sin väska och flytta iväg för ett tag. I dåläget var det ganska givet denna någon skulle bli jag.

Jag trivdes inte i skolan. Att dessutom fullfölja tekniskt basår utan något vidare mål kändes omotiverat och jag tänkte att jag kunde lika gärna resa till Taiwan och plugga kinesiska för ett tag. Men en sådan grej krävde förberedelser som kostade både tid och pengar.

Jag reste hem och sov ut min jetlag. Jag bestämde mig för att fullfölja basårsstudierna men att byta skola. Jag trivdes mycket bättre med att läsa på komvux i Ystad än på basåret vid Malmö Högskola. Livet bestod mesta av skola, lite träning på ledig tid och förberedelser inför flytten. Jag levde som i en egen omvärldsisolerad bubbla och umgicks knappt med någon annan än familjen.

Jag reste i mitten av juni, började läsa kinesiska i juli. Första tiden här har varit, och är till viss del fortfarande, en stor anpassningsprocess. Att bo trångt och i någon annans hem med människor som jag inte kan prata med. Att vänja sig vid all trängsel på gatorna, avgaser och att försöka förstå avsaknaden av swimmingpooler trots att det är över trettio grader varmt dygnt runt. Erfarenhet av att använda paraply till skydd mot solen. Att aldrig få rå sig själv och samtidigt ständigt känna sig ensam.

Nu har jag pluggat i sex månader, trivs jättebra och verkligen njuter av att känna hur språket sjunker in i mig. Det är fortfarande svårt svårt men framstegen gör att jag gärna vill kämpa vidare. Under hösten har jag också gått en skrivarkurs på distans via Österlens Folkhögskola. Det har väckt liv i mina gamla författardrömmar och jag funderar fortfarande på hur jag ska fortsätta med skrivandet. Det har verkligen varit roligt, men nu känner jag ändå att jag vill ha mer tid att bara fokusera på språkstudierna.

Jag har även assisterat vid svenskundervisningen på Europeiska Skolan här i Taipei. Det var varit jättekul eftersom det verkligen varit - till skillad från i många andra sammanhang i Taiwan då jag inte förstår eller gör mig förstådd - något jag kunnat hjälpa till med. Här i Taiwan hjälper alla mig hela tiden, vare sig jag vill eller inte. Det är viktigt för mig att kunna ge åt andra också.

Familjen kom på besök och det var en sådan glädje för alla att få träffas. Winson och jag fick anledning att väckas ur vår vardag och besöka en massa trevliga platser. Jag är så glad över att alla trivdes så bra ihop och verkligen uppskattade tiden tillsammans.

Jag visste redan för två år sedan när jag träffade Winson att han var fantastisk.
Att jag förmodligen skulle kunna spendera resten av mitt liv tillsammans med honom.
Då förstod jag absolut inte hur detta realistiskt sett skulle vara praktiskt möjligt.
Även när jag reste hit i somras frågade jag mig själv om jag åsidosatte mitt eget liv.
Utbildning och karriär.
Men så det är inte mitt liv.
Att inte veta hur hjärtat ska bli åter helt och lyckligt, det är inte mitt liv.
Jag hade inget annat val än att åka.
Och om jag först tvivlade så visste jag snart att det var här jag skulle vara. Just nu.
Varje dag låter han mig veta att jag är speciell.
För två år sedan handlade framtiden om två olika länder, världsdelar, kulturer och språk.
Om två totalt olika liv.
För ett år sedan var framtiden om två olika liv som skulle bli prova att levas tillsammans.
Kompromissa, ge vika för och ta från varandra.
Nu handlar framtiden om den gemenskap vi redan har.
Tre olika språk och minst två olika länder.
Framtiden handlar om oss tillsammans.