Helgen i korta drag

Det var inga problem att guida gästerna rätt. Middagen var i traditionell taiwanesisk anda; massor av små rätter med räkor, kyckling, grönsaker, nudlar, ris, musslor och stekt ris.

Igår tog vi med dem till Juifen och några småbyar i närheten. Vädret var sämsta möjliga och vi blev blöta av regnet och frös mest hela dagen. Positivt var att det inte var så mycket folk ute och vi slapp den värsta trängseln! Efter en heldag på tur åt vi middag på ett ställe som inretts som en skolsal, därefter en promenad i Eslite Bookshop och när vi kom hem satt vi uppe och pratade till klockan halv tre... Det är roligt, men uttröttande att ha gäster! Även för dem; klockan är nu 10.40, jag sitter och dricker te men de andra sover fortfarande. Vädret är riktigt dåligt idag med, så det blir nog bara inomhusshopping som aktivitet. Dessutom ska jag och Winson få besök av Pappa Changs bäste väns son och hans japanska flickvän som funderar på att börja läsa kinesiska på min skolan.

I'm the local

Vi får besök av en god vän från Hongkong i helgen. Vicky och hennes kompis ska bo hos oss, men vi är inte de enda vännerna som de vill passa på att träffa i Taipei. Därför har Vicky samlat ihop ett stort gäng på tolv personer som ska äta middag tillsammans ikväll och Winson bokat bord åt oss på en restaurang här i närheten av där vi bor.

Men eftersom Winson har möte på jobbet i eftermiddag kommer han att bli sen till middagen. Därför är jag utsedd till sällskapets guide. Klockan sju ska jag möta de två tjeerna från Hongkong plus de andra cirka tio taiwaneserna vid metron och leda dem till stället med den stora röda kräftan utanför entrén och be att få tillgång till bordet som bokats under namn 張雲翔。

Another Slumdog Millionaire?

Den här tuffingen susade förbi mitt bilfönster när vi var ute och körde häromdagen. Visst är det härligt att lufta öronen i solskenet! Dessa bilder har naturligtvis inget med filmen Slumdog Millionaire att göra. Jag såg den härom veckan, ett riktigt lyckoskott!

Vårdekorerart Taipei

Dessa blommor kantar just nu gatorna i Taipei. Antingen ligger de fallna på marken längs med vägkanten eller så sitter de stora och färgstarka på sina nakna grenar. Fina tycker jag!

Energy boost, please

Finns det något snabbt, effektivt och alldeles hälsosamt sätt att höja energin i kroppen?

Eller är den bistra sanningen att jag inte lyckas hantera det nödvändiga med goda sömn och matvanor, tillfredsställande motion och alla dessa tankar som jag förvandlar till stressfaktorer? Jag tycker att jag till synes sköter allt efter bästa förmåga men tror ändå att jag kan lite mer. Det finns anledning att vara lite trött just nu, men inte så här trött som jag känner mig.

Jag undrar om det handlar om motivationsbrist? Vår nya lärare är ganska dryg har jag upptäckt. Hon går oerhört långsamt fram, men lägger inte tiden på att öva nya ord eller grammatik strukturer med oss. Istället pladdrar hon dagligen bort stor del av vår lektion om saker som kan vara intressanta eller fruktansvärt menlösa. Hur som är det på bekostnad av effektiv inlärning för oss elever. När vi väl snabbt och lätt ska titta igenom de oändliga övningsexemplen i boken känns allt så jobbigt och ingen vill svara, helst vill man bara gömma sig och komma undan. Just nu längtar jag till att lämna allting bakom mig och resa hem till ett blommande Skåne. Samtidigt vill jag inte känna så, det är ju trots allt bara lite och två månader kvar innan det är dax. Detta året här i Taiwan med studierna i kinesiska är något av det mest intressanta, givande och meningsfulla jag gjort. Jag är skyldig mig själv även ett värdigt slut.

Jag antar att jag hamnar på i dilemma likt hönan och ägget. Är det bristen på motivation som suger musten ur mig? (jag har faktiskt några idéer på hur jag ska åtgärda detta) Eller är det för att jag sover dåligt och är så trött som jag inte orkar engagera mig?

Så om ni råkar sitta på ett superrecept för en daglig energidrink, så fram med det nu! Det hade ju inte skadat...

Kamera-testing

Så minns vi plötsligt tropikerna rätta ansikte

Luftkonditioneringen är på mest hela tiden och varje gång jag går ut genom dörren undrar jag förvirrat om det läcker från något okänt närbeläget ångbad kanske? Det känns som på Lalandia och man undrar, varför har jag ingen baddräkt och varför luktar det inte klor, varför sitter här en katt som jamar och varför strömmar samma gamla enfaldiga matos genom fönstergluggen?

De senaste dagarna har värmen förändrats. Det har blivit lite varmare men det är inte det som är påtagligt. Temperaturen i sig är underlig, mina siffror är inte officiella men de sista två veckorna har vi haft varierat mellan sådär 12°C och 28°C. Det kan helt uppenbarligen skilja på över 10°C från en dag till en annan och om vi ska kalla tillståndet vinter, sommar eller vår är väl mest en attitydfråga. Det är alltså värmen som känts annorlunda de sista dagarna vilket betyder att när det är varmt är det också intensivare varmt och klibbigt och därmed ofrånkomligt svettigare. Det kan absolut inte jämföras med den taiwanesiska sommarvärmen, men ger oss en påminnare om vad som komma skall. Frågan är hur snabbt det går innan det slår över helt och definitivt överger det tropiskt alternativa tillståndet? Eller kommer jag har sån tur att vi behåller detta behagliga mellanläge ett tag till, så att man faktiskt kan vara ute och njuta lite av solskenet innan jag ska bege mig dit den svenska sommaren tar över?

Dumplings

Idag har Mama Chang visat oss hur man förbereder fyllning till och sedan viker ihop degknyten. Dessa dumplings är en mycket karaktäristisk och välsmakande specialitet i det kinesiska köket. På minus sidan ligger då att jag fortfarande får fundera på hur jag ska förbereda degen när jag kommer till Sverige och ska bjuda min vänner, eftersom vi köpte travar med utskurna små plättar på marknaden smatidigt som vi köpte grönsakerna och köttfärsen i morse. Men jag är ju en hejare på att baka, så det blir nog inga problem.

Like a Virgin

Jag snubblade över en roligt sida nyss. Klicka här så kan ni i några klick till exempel få reda på vilken låt som toppade billboard när ni föddes.

Och resulatatet, den 9:e januari 1985?
Jo, men förstår ni jag har alltid undrat varför jag inte kunnat låta bli att gilla Madonna och hennes odödliga fjomplåt.

En kalkon. Fast med så iögonfallande fjädrar att man bara inte kan ignorera den. Så klumpig att man i ren sympati måste dansa med. Vad lyssnade världen på när ni föddes?

Dagens incident

Jag har haft mitt svenska Telenor-abonnemang vilande sedan jag reste ifrån Sverige i somras. Av anledningen att jag inte visste när jag skulle resa tillbaka frös jag endast simkortet till och med februari ut. Och nu har mina föräldrar bekräftat att det kommit "välkommen-tillbaka" brev till mig i Sverige.

Jag har nyss försökt ringa Telenor för att be dem stoppa kortet ytterligare tre månader men hamnar bara i återvändsgränder när det gäller att knappa mig förbi alla valen. Och lösenordet till min internetlogin har jag glömt och dessutom har jag knappat fel tre gånger så att det spärrats. Det jag kan göra är att be dem skicka en ny inloggningskod och detta gör dem då inom några minuter på sms. Finfint kan man tycka. Men nu är det ju så att jag som inte använt mitt simkort på närmare åtta månader inte för mitt liv kan komma ihåg var jag nu förvarar det.

Några timmar på Starbucks

Idag har vi träffat en ny kompis, ett nytt tillskott i denna udda klubben av svensk-taiwanesiska par. Angelas pojkvän studerar i Lund och hennes kompis är gift med Winsons kusin.

Dagen till ära, 14 mars (som även råkar vara kusin Ickas 25-års dag - Grattis!) visade sig vara en asiatisk variant av Alla Hjärtans Dag. Detta firade Starbucks med "två till priset av en". Jag vet inte om ni som inte varit här kan förstå hur mycket folk det faktiskt finns i Taiwan. Man får jämt vara på hugget om man vill ha sittplats på Starbucks, och då ska ni veta att det finns mycket gott om filialer i Taipei. Men idag var det galet... ja, vi väntade i en och en halv timme innan vi fick vår dricka! Att temperaturen sedan igår sjunkit från 25°C till 12°C och att dörren stod i tvärdrag för att göra det smidigt för den långa kön som ville in, är väl mest beklagligt. Tur att vi hade trevligt sällskap!

U2 och Coldplay i Sverige

Nämde jag att vi köpte biljetter till Coldplays Sverige besök i sommar för någon månad sedan? I augusti ska vi se dem i Stockholm. Jag såg dem på rekommendation på Roskilde 2003, men innan dess hade jag inte alls lyssnat på dem. Det började där och då. Sedan dess har kärleken till deras musik fortsatt.

För ett tag sedan bekände jag att utvecklingen av mitt mysiklyssnande stannade av ganska drastiskt för fem år sedan. Redan då var det - störst och främst av dem alla - Coldplay och U2 som gällde. Jag var förkrossad som inte fick biljett till The Vertigo Tour 2005. Och som sagt, kärleken har bestått och det gäller fortfarande.

Idag fick jag av en slump veta att U2 kommer till Sverige i sommar.
Och att biljetterna till Nordens enda konsert sålt slut.
Idag den fredagen den 13 mars.

Men det kommer ges en extra konsert.
Försäljning pågår.
Nu.
Kö på ticknet.
Naturligtvis.

Jag ringde Winson, jag ringde Sverige, jag såg till att ha sammanlagt fem datorer inloggade i kösystemet. Och vi kom fram. De var slut. Jag provade annan prisklass. Datorn strulade.

Och så visade det sig att mammas chef hade två extra.
Alltså, efter tre timmars spänning har jag nu biljetter!
Augusti 2009, vem hade tänkt sig det så bra?

Allergi..?

Det är ingen förkylning, det vet jag. Men det kliar, kliar och kliar utan större uppehåll i min stackars näsa. Just nu kliar det så mycket att det känns som om hela ansiktet kliade...

Men om jag inte kan sova ordentligt så beror det nog till större del på den där pusseldeckaren jag håller på att läsa. Jag kan inte låta bli spänningen. Men den kan heller inte låta mig vara ifred. Inte helt odelat positivt, det.

Som privatlärare

Jag lyckades faktiskt väcka entusiasmen hos min lilla sexåriga student idag. Med lockbete om ett stort klistermärke med Transformer motiv så kan man nästan säga att han kastade sig över korten med ord och bokstäver och hängav sig åt memoryleken som jag hittat på. Jag är så glad och nöjd. Och det känns så bra. Det finns alltid ett sätt.

Mitt motto har hela tiden varit att lura honom att öva. Det kanske låter lite elakt, men själv tycker jag det är ganska smart idé. Så länge han övar på bokstäver eller gör något annat som tar honom ett litet steg närmare läsningen så spelar det ingen roll om han själv tror att han slingrat sig undan. Så nu ber jag en bön för att han inte ska tröttna på klistermedaljerna.

Själv har jag ju minst en vecka på mig att fundera ut vad vi ska göra nästa gång.

101-hunden

Jag och W på promenad. Passerar en igenbommad lokal. Ovanför dörren hänger en skylt: Taipei 102. Jag kommenterar anspelningen till byggnaden Taipei 101, som gjort sig känd som världens högsta.

W: There is a dog... do you know the 101 dog too?
Jag: A 101 dog?!
W: Yes, we have a 101 dog.
Jag: No, no... what?!
W: It has black spots, it's white with black spots...
Jag: Nej, nej nej!! (gapskratt) You know, that is a movie! "The 101 Dalmatines"!

Jag talar som till en femåring. Förklarar att 101 har med hundarna i filmen att göra, inte med hundrasen i sig. W lyssnar och nickar jaha men behåller sitt allvar. Förbereder sin förklaring.

W: 一零一忠狗 (uttalas: i-ling-i-zhong-gou)
Jag (förstår ju faktiskt kinesiska): Are you being serious?
W: Yes. In Chinese we say 一零一忠狗. "One-o-one-loyal-dog"
Jag: *€%#???*



Ibland är det exceptionellt underhållande att ha en kinesisktalande pojkvän. Honom tänker jag behålla. Vi kan nog skaffa hund och allt ihop.
"En ett-noll-ett-lojal-hund"?!

Funderingar en lördagsmorgon

Så var det lördag igen. Förmiddagen känns lika förbipassad som vanligt. Jag sitter hungrig och brottas med min inre konflikt gällande tacksamheten över lunchen som håller på och lagas i köket. Om jag äter vad och när min kropp ber mig så kan jag dåligt delta i familjelunchen som serveras kring klockan tolv. Valet i att tacka nej eller vänta hungrig (och snurrig i huvudet) någon timme, brukar sluta i det senare. Att tacka nej skulle innebär att kliva ur gruppen och eventuellt få Mamma Chang att undra om hon borde laga något annat som jag tycker bättre om (som om det inte vore nog med att hon redan funderar på vilka grönsaker jag gillar och ser till att det finns fisk eler kyckling på bordet) - med andra ord ett mycket dåligt alternativ. Men men men - kalla mig otacksam om ni vill - en hungrig Emma är aldrig en glad Emma. Trots NLP och individens ansvar för sina egna känslor och skit; jag känner mig trängd i denna situation och ser fram emot att slippa ta emot servicen. Fan, är jag inte vuxen eller?

Det har regnat i 36 timmar nu, Taipei är fuktigt och rått och jag undrar var den där sommaren befinner sig nu då. Jag antar att det fortfarande inte är i Sverige. Jag bokade mitt flyg igår. Jag funderar lite på att inte säga när det går. Vet inte varför det skulle vara så kul egentligen. Men det lockar att ha en liten hemlis. Som kan användas till överraskning. Men så tänker jag att de som bryr sig bara blir ledsna eller irriterade. Och de som inte bryr sig, bryr sig ju ändå inte.Den 3:e juni reser jag.

Igår åt vi middag med ett stort gäng kompisar från Australien-tiden. The occasion var en tjej från Hongkong som kommit till Taipei på besök. Jag har träffat henne förr. Hon kände inte igen mig. Jag hade blivit mycket tjockare nu. På kinesiska säger man sånt till varandra, det är no big deal, tydligen. Men jag själv tänkt på det där. Jag tycker inte det är så stor skillnad, men lite är det. Det är liksom mjukare överallt. Byxorna sitter annorlunda (och andra sidan vet jag innerst inne att de aldrig suttit vidare bra under de fyra år jag haft dem). Men jag behöver ingen fettmätare för att veta att jag hade större procent muskler för något år sen. Kanske är det som folk brukar hävda beror av åldern? Det som jag brukar fnysa åt som en löjlig undanflykt? Men undanflykt för vad? Att man förändras, ålder eller inte? Det enda jag vet är att min kropp mår mycket bättre nu än vad den gjorde då. Jag vill ju faktiskt inte vara 17 år igen. Eller 20, för den delen. Om det var bra då så är det bättre nu.

Jaha, NU är maten färdig. Jag ska nog be en tackbön.

Alien Resident Certificate

Det är så det kallas, när man får ett uppehållstillstånd i Taiwan. Jag hade gärna velat ta en bild och visa er hur mitt exklusiva plastkort ser ut. Det är ganska fint och liknar mest en blå variant av mitt körkort. Men Winson gav mig några smarta skäl för varför detta kanske inte är så lämpligt. Att slänga ut alla identitetsuppgifter (fullständigt namn, kön, nationalitet, födelsedata, passnummer, adress, mitt ärende i Taiwan - officiellt är det fortfarande studier - och det nya ARC-nummret) i ett blogginlägg kanske inte är så smart trots allt.

När jag tittar på utgångsdatumet så känns värdekortet plöttsligt mindre viktigt. Om exakt tre månader. Då är det bäst jag är landad i Sverige.

Otursdag

Jag är fortfarande lite sur. Arg, förbannad, irriterad, frustrerad - ja whatever, helt enkelt inte okej med att ingen berättade något för mig. Det kostade mig 56 NTD (småpengar, men ändå inte gratis) samt två och en halv timmes bussåk och väntande! Och sen satt jag där själv i min ensamhet och undrade varför ingen kom. Varför det var så tyst. När jag tänker efter så var taklamporna släckta. Dom brukar nog vara tända. Och det retar mig att de två, ack så överflödiga, dörrvakterna inte sa något när jag sträckte fram mitt ID-kort och bad om ett Visitor's Pass. Detta gör jag varje måndag, dom borde fattat. Jag vet att dom förstod. Så varför sa dom inte "hej du, vad gör du här, ingen annan kommer idag". I överflödigt god tid innan dessutom, jag satt hmm så länge och knaprade på mitt bröd och väntade väntade väntade. På dagens uppgift, det var i princip bara detta jag skulle göra idag, komma hit och få vara lite viktigt. Sen kommer då Mr Brittish och undrar "Can I help you, Miss?" Jag försöker förklara att jag känner mig lite ensam och han bekräftar vad jag vid det här laget har fattat men fortfarande inte vill höra "Well, the school is closed today"

Kanske är det för att jag genomgått så många missförstånd under min tid i Taiwan? Kanske är jag bara en självömkande lipsill? Men jag kände mig så dum. Jag grälade på mig själv och undrade hur fasen jag kunnat missa en sån här grej och tänkte att det känts lite bättre om jag åtminstone inte varit den enda som inte förstått. Här på Taipei European School, min enda fristad där språket aldrig ska vara något problem, var jag tydligen den enda inte fattat en viktig detalj. Men jag vet att jag inte hade missat något. Jag hade helt enkelt inte blivit informerad. Och jag hoppas att alla dem som kunde besparat mig dagens nit genom att ge mig en liten hint förra veckan inte läser detta. Det är inte menat som något skuldbelägg. Bara ett jäkligt befriande uttryck för vad som trots allt stormade mitt sinne i eftermiddags. Och det som råkade bli den nya månadens otursdag.

Måndag

Nu är det måndag, klockan är 10.40 och jag sitter framför datorn och äter frukost. Jag har lov nu i tre dagar innan den nya vårterminen drar igång. Just nu känns det som om våren tagit ett steg tillbaka, ute är det ca 17°C mulet och regn. Idag ska jag som vanligt åka till Europeiska skolan och där i krokarna ska jag handla på mig rågbröd, det har varit alldeles slut i min fryspåse nu i flera dagar.

Vad heter en sån där pryl som man liksom rullande stryker över sina kläder för att ta bort ludd? Iallafall, för en stunde sen räckte Pappa Chang mig skelettet av en sådan pryl samt 500 NTD. "Om du går till IKEA så kan du då köpa fyra sådana?" Och plöttsligt känns det som om jag måste se till att komma till IKEA idag med...

Helgen har varit bra, i lördags körde vi sydväst mot Hsinchu. Där hyrde vi cyklar och cyklade en tur längs havet. Där finns en 17 km, riktigt trevlig cykelbana. När jag väl vant mig vi hyrcykelns egenheter så var första sträckan hur härlig som helst. När vi sedan vände upptäkte vi att vi underskattat vinden. Och denna envisa havsvind skulle vi (som dessutom blivit riktigt olämpligt hungriga och glömt bort tricket med att ta med oss picknick) nu ha emot oss under 17km... Vi kämpade oss i mål och belönades med en härlig måltid på fisk marknaden: Sashimi, ostron, musslor, nudlar, soppa.

Och igår spenderade vi mesta tiden i den sanna andan av söndagsvila, på ett alternativt café (okej, jag gillar inte kaffe, det är bara Starbucks latte jag kan dricka) och läste.