Hur rädda när ni för "the great swine flue"?

Här snackas det överallt. Ingen konkret oro. Taiwan ligger ganska bekvämt långt bort från de hittills värst drabbade områdena. Men jag tittar på CNN och kollar på svenska DNs hemsida oftare än vanligt. Jag har anammat inställningen att oro hjälper ingen, men ärligt talat känns det lite läskigt.

Min första tanke var att jag är mindre säker här i Taiwan än vad jag skulle varit om jag befunnit mig i Sverige. Jag tänker på hur illa våra skoltoaletter städas här, hur ofta jag äter mat lagad i ett campingkök någonstans längs vägkanten, eller för den delen hemma i familjen Changs kök ur en för mig illa diskad stekpanna. Här ser jag dagligen soprester förvaras på trottoaren där jag promenerar förbi. Vårt kök bor både myror och kackerlackor. Ja, ärligt talat - inte för att det kryllar av odjur i maten som jag stoppar i mig men - allmänhygienen i Sverige framstår som klinisk i jämförelse.

Sedan hör jag folk berätta om SARS. Och jag inser skamset att jag inte hade en aning om att det faktiskt var just Taiwan som var ett av de värst drabbade områden då för fem år sedan. Och jag minns hur jag hörde talas om detta skräckinjagande virus där jag satt hemma i Ystad. Och jag minns hur jag kände mig så tacksam över att vara svensk. Sverige skyddar mig alltid. Vi som bor i detta land, tänkte jag, vi är skyddade med stålsatta änglavingar. Känslan var den samma som när jag var liten och oroligt undrade om det snart skulle bli jordbävning eller vulkanutbrott.

Som i Pompeji, till exempel.
Nej, sa mamma, Sverige har vi inga vulkaner och vi ligger så långt från jordbävningsplatserna att det kommer aldrig skada oss.
Det var krig i Irak och sedan i Jugoslavien.
Tänk om Sverige går med i kriget? sa jag oroligt till pappa. Nej, sa pappa, Sverige går aldrig med i krig. Det är USA som sköter det.

När SARS-smittan härjade tänkte jag att i Sverige kan inget hända. Vi är säkra. Vi kommer inte drabbas.

Men i Taiwan hände det. Här är det jordbävning i snitt en gång i månaden. Åtminstone en gång på trettio år är den allvarlig nog att döda och förstöra hemmen för ett betydande antal människor. Varje år drar tyfoner in över ön och drar människoliv med sig härifrån. Sånt är livet. Naturligtvis är det skrämmande och förödande för de människor som drabbas. Men så länge måste vi komma ihåg att det är omöjligt att behärska. Då det händer gör vi istället vad vi kan. Då SARS drog in över Taiwan satte myndigheterna in åtgärden och som bl.a. innebar isolering av befokningen på vissa ställen. Doktorer i Taipei dog till följd av att de blivit smittade av sina patienter.

Jag skakas lite när jag tänker på att det faktiskt var verkligt här. Och att det kan hända igen. Och att i så fall kommer folk att dö. Kanske till och med i Sverige? Men många kommer också klara sig. Man är beredd på att hantera situationen. Materiellt, medicinskt och rent praktiskt kommer jag troligen bli likvärdigt räddad oavsett om jag befinner mig i Taiwan eler Sverige.

Men mentalt sett undrar jag om Sverige pallar trycket? Kan vi ens överleva tanken?

På CNN och uppdateras antalet insjukna och dödsfall i svininfluensankontinuerligt. På taiwanesiska nyheterna såg jag nyss en världskarta över utbredningen och igår översatte Winson när en läkare sakligt förutspådde att viruset kommer vara i Taiwan till näsa vinter. När jag läser DN:s rapportering tycker jag att fokus ligger på ett annat håll. Det skrivs mycket om hur liten risken är att vi drabbas, om vilka åtgärder vi kommer kunna vidta och att fallen som rapporterats faktiskt inte är så allvarliga ännu. Det står också om hur tacksamt det är för media att använda en sådan här händelse för att skapa dramatik. Det understryks att vi faktiskt inget vet säkert än och därför är det viktigt att inte oroa sig i onödan och drabbas av panik. Men jag, jag tycker att just detta är lite kusligt. För hur ska vi kunna hantera katastrofen om vi hela tiden försöker trösta oss med att vi inte är möjliga offer?

Plummonregn

Vår lärare berättade om plummonregnet här i Taiwan, det kraftiga vårregnet som följs av stark hetta. Efter några dagars ösregn har det successivt blivit varmare och igår var det över trettio grader och hett på det där ilskna, jobbiga sättet då man instinktivt söker sig till skuggområdena när man är ute och går. Och nu vaknar jag, en lördag klockan 06.30, av oljudet från det vatten som forsar ner från en öppen himmel. Och tänker att hur sugen jag än är på att ta en morgonpromenad så är det nog inte värt det. Det sägs vara ordentligt med syra i regnet...?!

Lördagskväll med Tom i Kaoshiung

Vår vän Tom som bjöd hem oss till Pingtung utanför Kaoshing. Han gör karriär som förare av metrotågen, och här på sin lediga dag passade han på att åka tillsammans med oss. Mycket trevlig kille, men tyvärr är han ingen mästare på att hantera kameror...

... men frontfigurerna är ju inte så viktiga, kolla in bakgrunden. I Kaoshiung tillämpas en innovativ design på metrons hållplatser. Längs rulltrapporna finns gräsmattor och i mitten ett ytterst modernt vattenfall. Taket ser ut som på ett luftskepp.

Hantera kameror klarar vi bättre själva, den här bilden är tagen med systemkameran och det är W som trycker av. Inte så illa!

En annan station utformad som ett cirkulärt rum med tak och väggar prydda av glasmålningar. Här ser vi resultatet av fotograf-Toms brist på känsla för timing...men det får jag väl bjuda på...!

Om jag skulle välja en favoritplats....

Så skulle det nog i slutändan helt enkelt bli en badstrand.
Den här besökte vi i helgen, exklusivt för gästerna på Kentings Chateau. Inte dumt!

Värt att skåla för!

Igår fick Winson sitt svenska uppehållstillstånd inpräntat i passet. Giltligt till april 2011. Värt att fira!

Vad händer annars då?

Jag lyssnar på New Jazz Funk (står det på skivan. Och dessutom är det nog första gången någonsin vi lyssnar på riktig skiva. Snygga skivfodral i hyllan tillhör liksom en annan del av mitt liv.)


Jag studerar Jesus. Förutom att jag sakta, sakta åtagit mig treårsprojektet att läsa Bibeln (kan inte tänka mig att det är någon av de övriga i pakten kring bordet på Linas 20-årsfest som tog överenskommelsen på allvar; dvs återförening med diskussion om tre år) - och det är alltså nya testamentet och Jesus som jag börjat med - har jag av min superreligösa kompis fått en nätt liten pocket innehållande så kallade bevis.
More than a carpenter heter boken och halvvägs igenom kan jag väl säga att det finns gott om bevis för att Jesus fanns (att folk minns honom och minnen är ju minnen och alltid versioner av den icke objektiva sanningen), att han utgav sig för att vara Gud och att det fanns gott om andra som var övertygade om att han var Gud. (Men; om jag levt för 2000 år sedan hade jag varit en av de övertygade? Eller hade jag varit övertygad om något annat? För det är ju ändå oändliga återgivelser av andra människors övertygelser vi snackar om - kolla NLP definitionen av övertygelser - eller snarare väntas lyssna på. Och sen vill jag bara stöna lite irriterat i min undran om jag nödvändigtvis måste ha med Jesus i min exklusiva relation till Gud? Och den Gud som finns hos oss idag vill han verkligen att vi ska lära känna honom genom 2000 år gamla Biblen?)


Och sen övar jag inför ett Test Of Proficiency som jag ska skriva den 2:e maj. Den mest effektiva metoden är såklart att öva tillsammans med Winson. Och han vill gärna hjälpa. Problemet är att jag brukar vara för trött för plugg när vi har tid klockan nio om kvällen... På fredag åker vi hur som helst till Kending och stannar en natt på strandhotellet Chateau. På lördagen åker vi sen till Kaoshiung och stannar där en natt hos Winsons kusin. Sist jag var där var det väldigt fint väder...!!!

Spiket i kistan

Imorgon är det den 15:e april och sista anmälningsdagen till högskolan för studier hösten 2009.
Jag precis fått ett mail som bekräftar rangordningen på mina åtta olika val. (Finns det liksom inga gränser eller?)

Veckans citat

"Your crying point is very low"

säger Winson då jag snyfthulkar framför söndagens exceptionellt sorgliga kärleksfilm.

Som sagt...

... här tog vi lite lätt på reglerna då vi städade ut julen. För övrigt står plastgranen fortfarande i det hörn bredvid ytterdörren som den förpassades till i slutet av januari. I brist på annat förvaringsutrymme.

Svett, svett och lyckotårar

Jag har länge tänkt att jag vill dela med mig av entusiasmen som tränarna på vårt gym förmedlar. (Detta är en helt annan sida av motionsmöjligheterna här i Taiwan) Jag kan inte minnas något liknande på de olika gymmen jag testat i Sverige.

Det här är fest. Rockkonsert på Ullevi, Melodifestivalen på bästa sändningstid, snowbaording a la freestyle eller Sverige i VM-final. Tänk er själva. Träningscoacherna ser sig själva som artister som tar plats på scen för att engagera sin publik i veckans eller om så dagens party. Att leda en klass är att gå in i en roll och detta är något de tar på allvar. Taiwaneser jobbar hårt, och på gymmet är man anställd för att förmedla energi.

Men det allra roligaste är att se hur motionärerna lika hängivet släpper alla hämningar. Passion. Här åmar och kråmar man sig genom danspassen medan man dansar, hoppar och skriker för full hals i takt med kickboxningen.

Man kan säga att detta rockar lite mer än Friskis & Svettis där hemma.

Yangmingshan

Ser ni molnet som tar sig ner längs berget?

Igår kom vi iväg på en spontanutflykt till Yangmingshan som är en by/ett bergsområde/en nationalpark i norr om Taipei. Det är fantastisk vackert där, särskilt nu på våren när det är grönare än någonsin och fullt med blommor överallt. Luften är fräsch och även om man inte är ensam däruppe så känns det som om man flyttas ljusår snarare än mil från det värsta folkvimlet och oväsendet i stan. Om jag flyttar tillbaka till Taiwan i framtiden så är det i den här delen av Taipeiområdet jag ska bo!

Kinesisk Motion

I Taipei finns det gott om små parker. I dessa finns det alltid en lekplats, men det som förvånat mig är att hälften av de tillhörande redskapen inte är avsatta för barn utan som motionsredskap för vuxna. Så vad tränar man då när man använder den här mojängen? Med denna är det precis som de flesta andra (som för övrigt mest används av äldre, både män och kvinnor)

Styrka? -Nej!
Kondition? -Nej!
Men rörlighet då? -Jadå, alldeles ypperligt!

Vad har hänt?

Har jag slutat blogga eller?!

Åh nej, det här får vi styra upp!