Lovet kommer till ett slut

Det var aldrig något inplanerat beslut att ta en veckas lov från bloggen. Men mitt i allt detta ovanliga med att ha skolfritt och att uppleva den kollektiva andan hos lediga taiwaneser så tedde det sig så skönt med några dagars paus. (Och inte mer än rättvist gentemot min MacBook?)

Jag har upplevt något som liknar sucken som går ur stressade arbetare precis innan de går på semester eller kanske glädjen hos utarbetade studenter som äntligen får det lov de så väl gjort sig förtjänta av. Det mesta har verkligen varit väldigt, väldigt mysigt.
Höjdpunkterna summeras i tre:
* Mysiga långpromenader i staden som verkligen (nu tänker vi naturligtvis förhållandevis, det är ju ändå Taipei det handlar om) slumrat till, slagit av på takten (i stort sett alla småaffärer och gatustånd har varit helt igenbommade) och skingrats på folk. Vi avslutade i stort sett samtliga turer med en stor latte på Starbucks, vilket i sig bygger på mysfaktorn väsentligt.
* Vår mer än fyra timmar långa vandring i Sun Line Sea. Halva sträckan var i trappsteg, majoriteten brant uppför. Efter den här expeditionen var jag dödstrött men inte mindre salig över all den friska luften och friden jag skänktes av bara vetskapen om att inom de närmsta milen finns faktiskt fler träd än höghus eller bilar (även om det fortfarande var galet mycket trafik på serpentinvägarna upp).
* De ostörda timmar jag tillbringat med att läsa Stieg Larssons tredje bok (inte klar, men det blir jag imorgon senast, kanske stannar uppe hela natten..)

Baksidan må vara lite mycket intensivit (och högljutt) umgänge med diverse förlängningar av familjen Chang. Alla är naturligtvis exemplariskt gulliga och vänliga. Men den person som finns närmast (undantag såklart Winson) är också den jag inte kan låta bli att irretera mig på lite då och då. Eller åtminstone förundras över - jag vet inte, men hon ter sig så märklig för mig ibland. Jag har under dessa dagarna fått belägg för att jag ibland är en dotter/svärdotter som Mamma Chang vitt och brett skryter om för sina vänner (min kinesiska är klen, men jag är inte helt borta). Och ibland är jag en hundvalp som ska visas upp. Naturligtvis tillfrågas jag om diverse middagar och utflykter är okej (missförstå mig inte, det är inte mycket eller påtvunget, det är bara ett för mig så underligt sätt att styra upp aktiviteter på) men ärligt talat så ser jag inte hur jag skulle kunna säga nej om jag ville. Och det är det som stör mig. Omåttligt.

Det mest ofattbara i det hela är att W ( som säger sig dela min upplevelse) aldrig ens funderat på att ta strid. Visst är det oerhört skönt att ta sig igenom utan att bråka. Men av princip, om det varit i Sverige, om det varit mina föräldrar, om det varit... om? Jag inser att det aldrig varit om för jag tog alla dessa strider när jag var tolv och svenskar i allmänhet och mina föräldrar i synnerhelt sätter mig aldrig inför sociala tillställningar som jag inte kan ha en öppen åsikt om.
Hypotes: Cultural difference
I Asien säger man "vi dom vi dom" Respekt, solidaritet och gott uppförande.
I Europa, och kanske i synnerhet i Sverige, säger man "jag du jag du" Oberoende, frihet och intregritet....hm, kan någon hjälpa mig med den här analysen?

Kinesiska Nyåret

En god middag med familjen,

Offergåvor, både hemma och vid besök i templet och ett rött kuvert till mig! (Enligt traditionen får alla barn röda kuvert med pengar i vid nyåret. Eftersom jag är student och inte tjänar egna pengar kvalade jag in i den gruppen!)

Händelserikt?

Idag har jag bland annat röntgat lungorna, blivit utsugen på blod och lämnat bajsprov.
Detta är strängt obligatoriskt för ett så kallat Medical Certificate som behövs för att ansöka om vidare visum här i Taiwan. Känns lite fånigt att jag varit här i ett halvår utan något som helst granskande, och att jag nu ska behöva krångla så mycket för att få stanna ytterligare tre månader. Men reglerna är så att det två månaders Visitor Visa jag haft bara kan förlängas till max ett halvår och nu är alternativet att antingen lämna landet eller att ansöka om ett Resident Visa.

Vid lunchtid hade vi en trevlig återförening med Sassi (min klasskamrat från i somras som åkte tillbaka till Tyskland i september) och Wilson (Sassis taiwanesiska pojkvän som var totalt oförberedd och grät glädjetårar då hon överraskade honom med att knacka på hans dörr här i Taipei i måndags). Det var verkligen jättekul att se dem igen!

Ikväll har vi tagit en lång uppfriskande promenad i den 9°C vinterkylan. Uppvärmande, ska jag också tillägga. Efter att ha varit frusen hela dagen var det (som alltid!) motion som behövdes för att få fart på värmeproduktionen i kroppen. Nu sitter jag, relativt lättklädd, på vårt rum och svettas lite lätt. Kanske efterdyningar av promenaden? Troligen i kombination med effekten av Mamma Changs ingefärahuskur som tillagats enbart för att bekämpa min envisa förkylning? Känns bra i alla fall!

Det börjar bra i alla fall

Nu har vi äntligen, äntligen lov. Winson jobbade sista dagen redan igår så idag kunde han följa med mig och hälsa på i skolan!

På vägen hem åkte vi och hämtade mina linser. Jag får inte ha dem på när jag badar i varma källor, sover eller simmar. Om jag åker moped måste jag ha ansiktsskyddet nedfällt. Ett par linser med en livslängd på 1-1,5 år kostade mig cirka 700 kronor. Det var de dyraste han hade. Med högsta möjliga kvalitet och komfort. Spännande...

Vad smuttar ni på?

Jag köpte mjölk att ha till min havregrynsgröt härom morgonen. Valde en trevlig halvlitersförpackning på Family Mart och gick nöjt hem.
Men. Något fel. Mjölken smakar konstigt.
Det går upp för mig att jag omedvetet valt någon av taiwanesernas smaksatta varianter. Jag kan inte avgöra om det ska föreställa apelsin eller papaya. (Vilket i sig annars är två ganska olika frukter.)
Jag vet fortfarande inte vad det ska föreställa. Och jag dras med min halvliterspaket.

Nu; häller jag det i mitt glas med orientaliskt grönt te som är direkt importerat från Sverige. Exotiskt.

Hit går man...

... för att köpa godsaker inför helgfirandet. Ihopsydda grisfötter, inälvor, rostadenötter, kanderade nötter, torkad frukt, kakor, sockervadd, konfekt inplastat i färgglada prasselpapper, torkade svampar, medicinalrötter, grillad bläckfisk och en låda med något dallrigt som jag skulle gissa på var maneter.

Sega kolaflaskor? Lite korv? Färsk druvsaft? Jag valde torkade aprikoser, rostade jordnötter, kanderade cashwe och "brown sugar cake".

Exakt nu...

... har jag städat ut julen. Ganska precis fem minuter tog det.

Happy 牛 year!

Det kinesiska nyåret närmar sig, till helgen ska det firas och nästa vecka får taiwaneserna (som typ aldrig är lediga) ledigt. Varje år i den kinesiska lunarkalendern företräds av ett av tolv karaktäristiska djur. Kanske hade några av er ingen aning om att året som vi nu håller på att avsluta är ett råttans år och att jag dessutom är född under råttans år?
2009 ska bli ett oxens år och på kinesiska heter oxe/ko 牛 och uttalas ungefär "njå" (pinyin "niu" och taiwaneserna tycker att det påminner om engelskans "new"). Detta utnyttjas friskt i media och visst får man hålla med om att det är ganska klatschigt. Happy "njå" year!

I en av Taipeis större parker annordnas i slutet av varje lunarår en blomsterfestival. Igår efter vår tidiga frukost på Far Eastern Plaza tog vi oss en promenad i Daan Forest Park. Här ser ni några av de fantasitiskt galna arrangemangen. Man kan i alla fall inte beskylla taiwaneserna för att vara fantasilösa!

Frukost på Far Eastern Plaza

Pappa Chang hade extra biljetter till frukostbuffén på Far Eastern Plaza Hotel. Kanske är man lätt galen om man går upp halv sju en söndag morgon bara för att äta frukost, men Winson var uppspelt som en barnunge och jag ångrar inget! Här finns allt som jag sällan annars får; grovbröd med ost, musli i alla sorter, färskpressad juice i sju varianter... och så klart kakbuffén och bordet med alla asiatiska specialiteter såsom thekokta ägg och dumplings!
Även om jag var trött var det verkligen mysigt att gå upp tidigt. "Staden som aldrig sover" var just i en sovande rosa dvala och bakom höghusen längs motorvägen såg vi en vacker eldröd sol sakta stiga. Magiskt!

Strålande lördag

Och sen till fördelarna då är att den tropiska vintern, i stor kontrast till den nordiska, inte är envis och seglivad. Den är tunn och bräcklig, den är kort, ombytlig och lättbesegrad. Jag vet att långkalsongerna kommer behövas igen innan våren helt tar över men efter en veckas huttrande är temperaturen idag uppe vid 20°C. Solen är framme och här på sydligare breddgrader betyder det att den kommit för att göra sitt jobb, vilket betyder att den lyser upp staden och värmer oss som bor här. Det är helg och jag är lycklig att slippa detta lager på lager på lager med kläder.

Winson är och avverkar ett av sina (i mitt tycke) mycket onödiga lördagspass på jobbet och jag sitter här och besväras av en stinkande lukt av kattpiss. Förutom katten är jag ensam hemma och det är skönt att vara själv i lägenheten för en gång skull. Närmast ska jag passa på att sammanställa mitt CV och lite senare ska jag nog besöka gymmet...

Fel

VARFÖR dessa öppna fönster?!

Jag förstår inte poängen. Inte över huvud taget. De håller ju inte ens tätt om man stänger dem... ?!

Tror ni jag är varm?!

Jag klädde på mig:

* Underkläder
* Linne
* T-shirt
* Finstickad bomullströja
* Fleecetröja
* Vindtät annorack
* Leggins
* Jeans
* Strumpor
* Stövlar
* Palestinasjal
* Mössa

Den här tropiska vintern gör sin påmind som en obehaglig upplevelse.

Det perfekta blogginlägget

Ibland så händer det. Det perfekta blogginlägget dyker upp innanför pannloben. Som en solros i snöstormen.

Men. Så går jag hem och vilar en stund. Några timmar. Och det är inte samma sak längre. Liksom. Så jag bestämmer mig för att sova tidigt istället.

Ses imorgon!

Taiwanesiska svärföräldrar

För tredje dagen i rad säger hon: "Emma, idag är det jättekallt, du måste ha mer kläder på dig!"

Och för tredje dagen i rad står fönsterna vidöppna för den under femton gradiga vinden. (Välkommen?! Var finns den taiwanesiska logiken?)

Dessa föräldrar, ibland vill jag bara svära över dem...

Visst är de fina?

Blommorna jag fick av Lee var fyra stora knoppar i fredags, nu har de slagit ut.

Ungefär så känns det idag

Muskelverk
Feber ?!
Öm nacke
En irriterad näsa
Och ett huvud fyllt med trögflytande gräddkola

Man har ju haft roligare lördagskvällar

Winson är iväg och får sin dator kurerad
Men jag har i alla fall fått ett fint paket från Sverige idag!
(Jag förstår inte hur min familj minns mig som ett godismonster?! Precis som när jag var åtta sparar jag nu högar i skrivbordsskåpet) Och nu kan jag ligga på soffan och läsa Stieg Larssons andra!

Med tårta och sång

... är jag nu officiellt 24 år. I skolan överraskades jag av Lee; egenhändigt hade hon klippt och klistrat ihop världens finaste födelsdagskort där hon bla skrivit "Grattis på Födelsedagen" på svenska. Dessutom hade hon köpt blommor och släpat med sig till biblioteket. 好朋友!

Den här varma, tjocka, gosiga tröjan fick jag av W i morse, lagom för att slippa frysa under vår möjligen hittills kallaste dag (men nere på 5-6°C är det inte än iaf!).
Vill också tacka för alla fina brev, mail och övriga hälsningar från Sverige. Det värmer lika väl som tröjan!
Det gulliga kortet fick jag av Ws föräldrar igår. (Av någon för mig obegriplig anledning är det inte ovanligt att taiwaneserna firar kvällen före själva födelsedagen. Själv har jag fått tårta, tjusig middag och presenter idag men kortet fick jag alltså redan igår) *Fritt översatt från kinesiska:*

"Må alla dina dagar vara lyckliga. Vi tycker verkligen, verkligen mycket om dig."

Finns det något...

...man absolut måste komma ihåg att göra medans man fortfarande är tjugotre år gammal? I så fall får ni säga det snabbt. Snart försent!

Förresten, ska jag räkna svensk eller taiwanesisk tid? Måste ju vara svensk eftersom jag trots allt föddes i Sverige. Men jag tänkte att man kan ju passa på att fira över tidzonerna? Alltså kommer jag ta lite längre tid på mig att bli tjugofyra än vad det vanligtvis tar att bli ett år äldre. En erfarenhet jag skulle kunna utvärdera i kommande blogginlägg?

Jag känner att jag seriöst har lite mycket blahablaha mellan raderna här...

När man inte har något att skriva om...

...kan man alltid skriva om vädret!

På CNN hör jag talas om enorma mängder snö i Europa och om inte så lär det åtminstone vara kallt. Här i Taipei har det regnat i fem dagar, himlen är som en grå yllefilt och det känns faktiskt lite vinterdunkelt. Idag har det varit kring 16°C men vi spås få riktigt kallt, i alla fall ovanligt kallt, i slutet av veckan. Det pratas om 6-5°C. Det, mina vänner, kan jag lova kommer att kännas! I synnerhet som temperatur utomhus väldigt gärna ber vinden att gå genom dörrar och fönster för att jämka med "värmen" där ute...

Det finns lite gammal curry sen igår...?

Jag har börjat få ont i ryggen. Sån där mördande trötthetsverk mellan skulderbladen. Misstänkt kopplat till timmar vid en MacBook. Eller krampaktigt repeterande av kinesiska tecken.
Så vad gör man? Fler besök på gymmet brukar hjälpa.
Jag provade idag, det gjorde iaf underverk för humöret!

Nu sitter jag här, har spenderat en timme med familjen vid Skype utan att säga särskilt mycket vettigt och undrar om jag fortfarande är hungrig eller om jag ska vänta lite till så kommer säkert W snart och när han kommer då blir ju allting alltid mycket roligare.

Slutsats; gitter inte laga mat själv. Måste ha sällskap i det kalla kusliga köket!

Unikt möte

Hur många svensk-taiwanesiska par finns det? Förutom mig och Winson känner jag bara till ett annat par där tjejen är från Sverige och killen från Taiwan. Bettie och James bor i California i USA, men har varit i Taiwan över jul och nyår. Igår träffades vi och åt middag ihop. Jättetrevligt!

Det där med att fira nyår

2005 var jag i Åre, jobbade fram till klockan elva och sen gick jag hem ensam och låste in mig på mitt rum. Eftersom jag inte hunnit lära känna någon hade jag ingen lust att hänga på alla främlingarnas ovissa planer och samtidigt betala minst 200 kr för en entrébiljett till nattklubb.

2006 var jag på Fraser Island och tältade. Inte ett enda fyrverkeri, jag tror att vi skålade billigt vin i pappmuggar utan att någon riktigt hade koll på vad klockan var.

2007 var jag i Taipei med Winson. Vi åt middag på någon slumpvis vald restaurang och lite senare träffade vi ett gäng kompisar från Australientiden. Vi blev insläppta på en av tjejernas jobb, åkte upp på taket och spanade därifrån fyrverkerierna från Taipei 101.

Vår nyårsafton 2008 var också en mycket opretentiös sådan. När Winson kom hem från jobbet vid halv åtta låg jag på soffa och slumrade. Vaknade med enorm magknip och vi gick ut för att äta. Alla restauranger vid Fuxing N Rd var såklart fullproppade men på en bakgata hittade vi ett ställe att slinka in på. Min magknip ville inte alls ge med sig så det blev ingen mysig middag, jag fick gå hem lägga mig på soffan och dricka Coca Cola. Vid halv elva tog vi scooterna och körde bort till Taipei 101 och det var faktiskt inte så svårt att ta sig fram som vi hade trott. Första klassens utsikt fick vi från Sun Yat Sen Memorial Hall. Snabbt var det hela över. Skålade hade vi redan gjort vid elva i vars en mugg varm choklad. Vi var inte i säng mycket senare än vanligt. Dagen efter klev vi upp klockan åtta för att åka på utflykt.

Jag lovade min syster att ha fest 2009. Kanske är det dags med en helkväll bland goda vänner, trerätters, uppklädda vid ett glitterdekorerat bord. Champagne? Vi får se...

Nyårsdagen

Jag är ingen stadstjej. Jag minns inte när jag kände mig så avslappnad, lugn och harmonisk som igår då vi åkte på dagstur till pappa Changs hemort, ca 25 mil söder om Taipei.


Luft, ljus, plats!
Och ett virrvarr av kusiner, farbröder, barn och fruar...

Ibland går det inte

Kl 9.30, vi sitter vi skrivbordet framför respektive dator. Jag inser det oundvikliga; jag är hungrig och vill ha frukost. Jag sedan länge gett upp hoppet om sällskap så jag lagar ensam min gröt.
1) Vi har inget köksbord. Jag sätter mig framför datorn
2) Winson hämtar damsugaren och börjar städa. Han närmar sig min stol.
3) Jag flyttar mig till soffan. "Kan du flytta dig, jag vill damsuga soffan?"

AHHHH!!
Frukost är en helig stund för mig. I det här huset finns ingen känsla alls för det.
Dom kan inte ens föreställa sig att det kan vara så för någon annan.
Jag vill inte leva med någon som jämt är hungrig vid midnatt och då ställer sig och lagar nudlar.
Jag vill ha sällskap vid ett dukat frukost bord.
Jag slutar aldrig att vilja ändra på honom. Men vad ger mig ens rätten att försöka?
Ibland vill jag bara skrika.

Kallt

Det var 10°C i Taipei igår kväll.

"Fresch air" sa pappa Chang öppnade fönsterna.

Vi har två fönster i lägenheten, om man öppnar båda samtidigt blir det tvärdrag.

Jag har sovit med långbygor, strumpor och tre tröjor.