Life goes on

http://whatwedoinsweden.wordpress.com

Från andra sidan

kallt
tyst
men kvällen är ljus
katten är mycket större än vad jag mindes
det doftar
blommorna är vackra
och luften är så frisk!

Det är lite konstigt att det inte känns konstigt att vara i Sverige
och att bloggen stannar här
för ett tag
semester
håll utkik efter länken till vår uppföljare

innan sommaren är slut
eller ens har börjat...

Kvällen före

Det ska ju alltid firas när man ska ut och resa. Detta gjorde vi i familjen Chang med att äta japansk middag.

Sushi med avacado, en stående favorit.

Och en sista promenad till favoritparken. Hit har jag gått en sväng i stort sett varje morgon de senaste två månaderna. Nu är det ungefär sju timmar tills bilen ska gå mot flygplatsen. Innan dess ska vi helst hinna sova lite.

Vi ses på andra sidan!

Helgens Utflykt

Riktig alpkänsla!

Mamma Chang och hennes vänner, utanför hotellet som vi bodde på.

Här är vi och ser en show som hålls av en nyazeeländsk fårfarmare. Dels får vi se hur hundarna vallar fåren ner för backen och dels visar han hur man klipper fåren. Men egentligen är det mest som ett spex - en otroligt humoristisk västerlänning som kan ta hand om får och dessutom skämtar på kinesiska - hur speciellt som helst för taiwaneserna?

Här besöker vi en av de får platser i Taiwan där det förekommer snö om vintern. Men vi är inne på sommarmånaderna nu och även om vinden är betydligt svalare här uppe på höjden är solen skarpare än någonsin och jag upptäcker att jag som i ett ögonblick fått en djävulsk solbränna.

Hos optikern

Igår var vi och hämtade mina linser som lämnats in på specialrengöring och naturligtvis var vi tvungna att ta en bild tillsammans med vår glasögonkompis, som för övrigt är Winsons Army Friend. Vår vän frågade mig om jag tog med mig bilden hem till Sverige och visade mina föräldrar, skulle de då komma ihåg honom? Tror väl det - någon som sålt prima glasögon till en hel familj till rena välgörenhetspriset, det vill säga fyra par till samma kostand som hälften av ett billigt par skulle kosta i Sverige - honom glömmer man inte!

Helgfrukost

Vi har precis varit och ätit frukost och det här är lite av en favorit jag kommer att sakna; Baozi, en slags ganska smaklös, ångbakad, lite klibbig bulle fylld med t.ex. vitkål, morötter,gröna bönor eller bambu som på bilden nedan. Naturligtvis finns de med kött också. För övrigt har vi två dagars allmän helgdag här i Taiwan vilket innebär att jag har W hemma från jobbet både idag och imorgon. Trevligt!

Klassfoto

Igår var sista dagen i skolan men man skulle kunna säga att vi hade vårt avslutande kalas redan förra torsdagen då vi helt enkelt skippade lektionen. Visst kallade vi det fältstudie och visst fick vi fylla i papper och grejjer för att intyga att samtliga i klassen tänkte närvara vid studiebesöket på historiska museet, men att där sedan råkade finnas ett mysigt Café att slå sig ner på och vi valde att sitta där lite väl länge och skvallra om flickvänsjakter och andra bravader (ja, bravaderna var det ju mest pojkarna som stod för), det var det ju ingen på skolkansliet som visste. Jag kommer sakna den här klassen speciellt, dels för att det var min sista grupp och dels för att den bestod av så många roliga karaktärer som alltid lyckades bidra med underhållande diskussioner att distrahera gramatikplugget med. Kanske är det för att vi alla varit här ett tag, alla pratar hyfsad nivå kinesiska för att överhuvudtaget kunna prata om något vettigt eller så för att de flesta av oss var västerlännigar och hade likartade reaktioner över erfarenheterna här i Taiwan - eller så var det vår oerhört frågvisa lärare som jämt kom på sätt att fråga killarna vad de skulle ta sig till om flickvännen gjorde slut för att sedan använda informationen till att öva specifika meningstrukturer - hur som helst, jag kommer alltid minnas dem med ett leeende!
(F.v: min lärare, jag, Sharon från USA, Pieremichele från Italien, Jin från Japan, Daniel från Kanada och så finländaren som jag bara kan hans kinesiska namn... Två klasskamrater lämnade klassen tidigare, en tjej från Polen och en tjej från Schweiz)

Time to move on

Idag har jag avslutat min sista termin på Shidas Mandarin Training Centre. Jag har pluggat här i elva månader. Från stadiet av en fullständig alfabet är det här jag utvecklats till att ganska hyfsat behärska det grundläggande i kinesiskan. Kanske kommer jag en dag tillbaka. Kanske inte. Jag är så fantasitskt glad över att ha spenderat ett år här i Taipei tillsammans med Winson och att ha haft möjligheten att ägna mig åt språkstudier på heltid.

Om en vecka stänger jag min fullpackade resväska och checkar in på Taoyuan flygplats med slutdestionation Köpenhamn. Jag kan inte förstå att det är ett helt år sedan jag var i Sverige. Ett helt år sedan jag gick där på gatorna i Ystad, ett år sedan jag var hemma hos Mormor och Farmor. Men samtidigt kan jag inte tydligt minnas hur mitt liv var innan jag kom till Taiwan. Det ter sig liksom suddigt och som om något fattas. Som om jag fattades den här erfarenheten. Och som om jag aldrig kan gå tillbaka.

Jag har verkligen sett fram emot att åka tillbaka till Sverige och mitt kära Skåne. Naturligtvis är det männsikorna jag saknar och längtar efter. Men jag har även längtat efter den svenska miljön. Och det känns ganska ofattbart att jag faktiskt kommer att vara där om lite mer än en vecka. Jag tror att det kommer innebära en omställning att komma tillbaka. Kanske en omvänd kulturkrock? Men det känns inte outhärdligt sorgligt att lämna Taiwan. För jag vet att det inte är för alltid. Och just nu är det dags att gå vidare. Och det känns oerhört roligt att nästa epok, som troligen kommer bli längre än alla jag haft sedan gymnasiet, kommer utspelas i Sverige!

Tuantuan och Yuanyuan

I fredags var jag och Lee på Taipei Zoo, "bara för att" få en glimt av av de berömda pandorna som i en anmärkningsvärd vänskapsgest flögs hit från det kinesiska fastlandet i slutet av december förra året. Eftersom både Lee och jag lämnar Taiwan om cirka två veckor kände vi att det var på tiden att åka dit och hälsa. Att få dem på bild var dock inte helt lätt; övre bilden visar otåligt vankande strax innan stängningstid då de väntar på att bli släppta genom porten, nedre bilden visar slumrande panda med nosen bortvänd från glasväggen. (Brodern låg i detta ögonblick i liknande pose i andra änden av rummet)

Skolavslutning

Igår hade vi avslutning med svenskagruppen på Europeiska Skolan. Egentligen är det en månad kvar till innan deras sommarlov börjar men eftersom både jag och läraren Marie-Louise flyttar hem till Sverige om två veckor så blev gårdagens lektion den sista. Detta firades med att leka charader!

Alltså...

Jo, den där filmen filmades alltså igår och trots att taiwaneserna är kända för sin effektivitet kan den omöjligt finnas på youtube - än....

Det oroar mig lite att jag faktiskt inte alls förstår hur de ska använda materialet. Om ni nu någonsin får se tagningen i sin helhet så kommer ni förstå vad jag menar. Annars kan ni ju berätta för mig vad de kom fram till.

Jag har liksom slutat göra upp föreställningar när det gäller att ha och göra med taiwaneser. Inte ens de jag känner väl slutar att överraska mig. Med att bli överraskad är inte längre något överraskande. (Till exempel: min pojkvän satte just på värsta disco-skiten i stereon. Klockan är 23.20, jag tänkte typ borsta tänderna.)

Om tre veckor är jag i Sverige igen. För första gången på ett helt år.
Det ska bli spännande att se vilka överraskningar det kommer innebära!

Tvål med lamfett, någon?

Kolla in det här:

" Hej allihopa!

Jag är xxx. Min mamma jobbade för den svenska kungafamiljen i över 40 år. Hon är prinsessan Viktorias personliga betjänt. Man kan säga att det är hon som har hand om prinsessan Viktorias vardagliga liv.

Sedan prinsessan Viktoria var barn har hon haft en känslig kropp, hon har haft lätt för allergier, speciellt huden. För varje ny årstid förändras Viktorias ansikte, huden blir röd, flagnar eller torr.

Hennes hud blev också rynkig, på grund av brist på fuktighet och så fort hon gick ut i solen blev huden solbränd och fräknig. På grund av detta så stannar hon inomhus och blir isolerad.

Kungens privata doktor har provat alla möjliga medeciner, bade ätbara och salvor, men inget har varit till hjälp. Efter en tid och många tester uppfann deras egen kosmetolog och aromaterapeut 「Rose soap」.

På grund av att tvålen innehaller rosor, lamm fett and mikroproteiner så visades en tydlig förbättring av huden efter att prinsessan hade använt tvålen i 3 veckor. Nuförtiden använder därfor Viktoria tvålen över hela kroppen. Efter ett halvår blev prinsessans hud extremt vit, fuktigare och fastare. För att tacka kosmetologen och aromaterapeuten gav kungen dem en speciell tillåtelse att sälja 「Rose soap」 till allmänheten och märka tvålen för kunglig användning och att varje tvål är märkt med en kunglig stämpel.

「Rose soap」 innehåller följande: extrakt från en ros som heter 「Bulgaria rose」, lamm fett och mikroproteiner. Därför är den så effektiv för att den kontrollerar hudens oljighet, gör den ljusare, lenare, kompaktare och bevarar huden fast och fuktig. Det som gör den här tvålen så speciell är att den dessutom kan tvätta bort smink. På grund av att tvålen innehåller dessa unika ingredienser kan den ersätta många rengoringslotions, lätt tvätta bort smink och rengöra på djupet. Det är den ända magiska tvålen som kan rengöra, förbättra och bevara huden vacker.Tvålens bubblor är små och det ar en skön och mjuk känsla när man tvättar ansiktet, och har också en lätt doft av rosor. I Sverige har kungafamiljen till vanligt folk någongång testat Rose soap. På grund av att tvålen är billig, endast 1000nt dollar for 6st tvålar, så darför kan vi också använda tvålen för hela kroppen och också få en ljusare hy och torr hud blir fuktigare och fastare.Tvålen är nu också väldigt populär i nöjesbranschen I både Amerika och Korea. Om du vill ha lika fin hud som mig, rekommenderar jag dig verkligen att använda Rose Soap. "

För några dagar sedan fick vi ett samtal, en kompis till en kompis behövde en svensk som kunde prata inför en kamera och göra reklam för den mycket kända Scandinavian Lanolin Egg white Soap. Jag skulle få 2000 NTD och det skulle max ta en halvtimme förhoppningsvis, inget svårt, snälla snälla snälla det vill väl Emma gärna vara med på...? Först sa jag nej eftersom jag inte alls ville ha besväret att översätta texten från kinesiska. Men snubben gav sig inte, skaffade en annan översättare och fortsatte ringa till W och tjata om jag kanske inte kunde ställa upp i alla fall...? Jag behövde inte lära mig texten utantill, de skulle trycka upp ett stort papper som jag kunde läsa ifrån, det hela skulle bli så enkelt för mig, absolut inte mer än en timme skulle det ta och de kunde hämta mig vid skolan vilken tid som passade mig. Och jag kände att det var ju ändå lite lockande att åka dit och inte bry sig ett skvatt om deras vansinniga påhitt och bara precis göra det jag var tillbedd.

Killen som jagat mig så förtvivlat hade inget som helst ansvar för innehållet. Hans jobb var att filma.
Mitt jobb var att prata.

Men ärligt talat... var får tokiga människor alla tokigheter ifrån?!
Lite efterarbete med Googles hjälp avslöjar att lanolin är ett slags fett som finns i lammull.
Det vet nog alla tvål fantaster.
Och att Victoria använt tvålen för att få vitare hy, det är säkert något alla taiwaneser skulle intresseras av.
Om de av en händelse förstod svenska.

Om detta någonsin visas för en svensk publik kommer jag möjligen dö.
Men troligen skratta likt något fullständigt hysteriskt okontrollerat tjut.

TOP

Idag har jag skrivit Test Of Proficiency Hua-Yu, som är ett färdighetsprov i kinesiska. Det finns fyra svårighetsnivåer och jag hade anmält mig till den andra, Basic, en nivå som för mig fortfarande är lite av en utmaning. Provet påminde en del om nationella proven eller Högskoleprovet, för den delen. Man sitter i en knäpptyst sal med en massa okända människor, lyssnar på instruktioner från folk iklädda särskilda västar och fyller sedan i sina manualer med förtryckta A-D alternativ.

Ungefär halva provet består av hörförståelse och den delen var betydligt svårare än på skiva jag fått att öva på. Framförallt för att de pratade mycket fortare och att man sedan hade begränsad tid på sig att hinna med att fylla i svaren innan nästa fråga kom. I övrigt handlade det mycket om att avgöra det mest passande svaret, inte så mycket om rätt eller fel. Läsförståelsedelen var lättare eftersom jag tydligen lättare kom ihåg betydelsen av de nya tecknena jag pluggat snarare än vad de uttalade orden betydde. (Vilket är två helt skilda saker när man lär sig kinesiska...)

Ska bli spännande att se på resultatet. Jag väntar mig inget högt eftersom det verkligen var på en nivå jag inte var mogen för än. Hur som helst var det väldigt roligt. Jag har alltid gillat sådana här grejjer. Till skillnad från de flesta andra jag känner. Så när jag vill skrämma er i framtiden så säger jag: Haha, högskoleprov på kinesiska!

Arbetarnas Dag

Idag är det den första maj. I Sverige känner vi denna dag som lovdagen efter Valborg, men vi vet också att det är en allmän helgdag tillägnad arbetarna. Jag blev lite förvånad när jag förstod att man håller helg den första maj av precis samma anledning här i Taiwan. Så nu har vi glatt oss och sett fram emot en extra dag ledigt.

Men igår sa min lärare åt oss att inte glömma komma till skolan imorgon. Många har ju lov, men inte vi. Vad i...? tänkte jag och var tvungen att fråga W så att han inte helt misstagit sig.

Nej då. Men. Det är arbetarnas dag. Inte studenternas.

W ligger fortfarande och snarkar. Och jag ska bara borta tänderna innan jag sticker till skolan.

Hur rädda när ni för "the great swine flue"?

Här snackas det överallt. Ingen konkret oro. Taiwan ligger ganska bekvämt långt bort från de hittills värst drabbade områdena. Men jag tittar på CNN och kollar på svenska DNs hemsida oftare än vanligt. Jag har anammat inställningen att oro hjälper ingen, men ärligt talat känns det lite läskigt.

Min första tanke var att jag är mindre säker här i Taiwan än vad jag skulle varit om jag befunnit mig i Sverige. Jag tänker på hur illa våra skoltoaletter städas här, hur ofta jag äter mat lagad i ett campingkök någonstans längs vägkanten, eller för den delen hemma i familjen Changs kök ur en för mig illa diskad stekpanna. Här ser jag dagligen soprester förvaras på trottoaren där jag promenerar förbi. Vårt kök bor både myror och kackerlackor. Ja, ärligt talat - inte för att det kryllar av odjur i maten som jag stoppar i mig men - allmänhygienen i Sverige framstår som klinisk i jämförelse.

Sedan hör jag folk berätta om SARS. Och jag inser skamset att jag inte hade en aning om att det faktiskt var just Taiwan som var ett av de värst drabbade områden då för fem år sedan. Och jag minns hur jag hörde talas om detta skräckinjagande virus där jag satt hemma i Ystad. Och jag minns hur jag kände mig så tacksam över att vara svensk. Sverige skyddar mig alltid. Vi som bor i detta land, tänkte jag, vi är skyddade med stålsatta änglavingar. Känslan var den samma som när jag var liten och oroligt undrade om det snart skulle bli jordbävning eller vulkanutbrott.

Som i Pompeji, till exempel.
Nej, sa mamma, Sverige har vi inga vulkaner och vi ligger så långt från jordbävningsplatserna att det kommer aldrig skada oss.
Det var krig i Irak och sedan i Jugoslavien.
Tänk om Sverige går med i kriget? sa jag oroligt till pappa. Nej, sa pappa, Sverige går aldrig med i krig. Det är USA som sköter det.

När SARS-smittan härjade tänkte jag att i Sverige kan inget hända. Vi är säkra. Vi kommer inte drabbas.

Men i Taiwan hände det. Här är det jordbävning i snitt en gång i månaden. Åtminstone en gång på trettio år är den allvarlig nog att döda och förstöra hemmen för ett betydande antal människor. Varje år drar tyfoner in över ön och drar människoliv med sig härifrån. Sånt är livet. Naturligtvis är det skrämmande och förödande för de människor som drabbas. Men så länge måste vi komma ihåg att det är omöjligt att behärska. Då det händer gör vi istället vad vi kan. Då SARS drog in över Taiwan satte myndigheterna in åtgärden och som bl.a. innebar isolering av befokningen på vissa ställen. Doktorer i Taipei dog till följd av att de blivit smittade av sina patienter.

Jag skakas lite när jag tänker på att det faktiskt var verkligt här. Och att det kan hända igen. Och att i så fall kommer folk att dö. Kanske till och med i Sverige? Men många kommer också klara sig. Man är beredd på att hantera situationen. Materiellt, medicinskt och rent praktiskt kommer jag troligen bli likvärdigt räddad oavsett om jag befinner mig i Taiwan eler Sverige.

Men mentalt sett undrar jag om Sverige pallar trycket? Kan vi ens överleva tanken?

På CNN och uppdateras antalet insjukna och dödsfall i svininfluensankontinuerligt. På taiwanesiska nyheterna såg jag nyss en världskarta över utbredningen och igår översatte Winson när en läkare sakligt förutspådde att viruset kommer vara i Taiwan till näsa vinter. När jag läser DN:s rapportering tycker jag att fokus ligger på ett annat håll. Det skrivs mycket om hur liten risken är att vi drabbas, om vilka åtgärder vi kommer kunna vidta och att fallen som rapporterats faktiskt inte är så allvarliga ännu. Det står också om hur tacksamt det är för media att använda en sådan här händelse för att skapa dramatik. Det understryks att vi faktiskt inget vet säkert än och därför är det viktigt att inte oroa sig i onödan och drabbas av panik. Men jag, jag tycker att just detta är lite kusligt. För hur ska vi kunna hantera katastrofen om vi hela tiden försöker trösta oss med att vi inte är möjliga offer?

Plummonregn

Vår lärare berättade om plummonregnet här i Taiwan, det kraftiga vårregnet som följs av stark hetta. Efter några dagars ösregn har det successivt blivit varmare och igår var det över trettio grader och hett på det där ilskna, jobbiga sättet då man instinktivt söker sig till skuggområdena när man är ute och går. Och nu vaknar jag, en lördag klockan 06.30, av oljudet från det vatten som forsar ner från en öppen himmel. Och tänker att hur sugen jag än är på att ta en morgonpromenad så är det nog inte värt det. Det sägs vara ordentligt med syra i regnet...?!

Lördagskväll med Tom i Kaoshiung

Vår vän Tom som bjöd hem oss till Pingtung utanför Kaoshing. Han gör karriär som förare av metrotågen, och här på sin lediga dag passade han på att åka tillsammans med oss. Mycket trevlig kille, men tyvärr är han ingen mästare på att hantera kameror...

... men frontfigurerna är ju inte så viktiga, kolla in bakgrunden. I Kaoshiung tillämpas en innovativ design på metrons hållplatser. Längs rulltrapporna finns gräsmattor och i mitten ett ytterst modernt vattenfall. Taket ser ut som på ett luftskepp.

Hantera kameror klarar vi bättre själva, den här bilden är tagen med systemkameran och det är W som trycker av. Inte så illa!

En annan station utformad som ett cirkulärt rum med tak och väggar prydda av glasmålningar. Här ser vi resultatet av fotograf-Toms brist på känsla för timing...men det får jag väl bjuda på...!

Om jag skulle välja en favoritplats....

Så skulle det nog i slutändan helt enkelt bli en badstrand.
Den här besökte vi i helgen, exklusivt för gästerna på Kentings Chateau. Inte dumt!

Värt att skåla för!

Igår fick Winson sitt svenska uppehållstillstånd inpräntat i passet. Giltligt till april 2011. Värt att fira!

Vad händer annars då?

Jag lyssnar på New Jazz Funk (står det på skivan. Och dessutom är det nog första gången någonsin vi lyssnar på riktig skiva. Snygga skivfodral i hyllan tillhör liksom en annan del av mitt liv.)


Jag studerar Jesus. Förutom att jag sakta, sakta åtagit mig treårsprojektet att läsa Bibeln (kan inte tänka mig att det är någon av de övriga i pakten kring bordet på Linas 20-årsfest som tog överenskommelsen på allvar; dvs återförening med diskussion om tre år) - och det är alltså nya testamentet och Jesus som jag börjat med - har jag av min superreligösa kompis fått en nätt liten pocket innehållande så kallade bevis.
More than a carpenter heter boken och halvvägs igenom kan jag väl säga att det finns gott om bevis för att Jesus fanns (att folk minns honom och minnen är ju minnen och alltid versioner av den icke objektiva sanningen), att han utgav sig för att vara Gud och att det fanns gott om andra som var övertygade om att han var Gud. (Men; om jag levt för 2000 år sedan hade jag varit en av de övertygade? Eller hade jag varit övertygad om något annat? För det är ju ändå oändliga återgivelser av andra människors övertygelser vi snackar om - kolla NLP definitionen av övertygelser - eller snarare väntas lyssna på. Och sen vill jag bara stöna lite irriterat i min undran om jag nödvändigtvis måste ha med Jesus i min exklusiva relation till Gud? Och den Gud som finns hos oss idag vill han verkligen att vi ska lära känna honom genom 2000 år gamla Biblen?)


Och sen övar jag inför ett Test Of Proficiency som jag ska skriva den 2:e maj. Den mest effektiva metoden är såklart att öva tillsammans med Winson. Och han vill gärna hjälpa. Problemet är att jag brukar vara för trött för plugg när vi har tid klockan nio om kvällen... På fredag åker vi hur som helst till Kending och stannar en natt på strandhotellet Chateau. På lördagen åker vi sen till Kaoshiung och stannar där en natt hos Winsons kusin. Sist jag var där var det väldigt fint väder...!!!

Spiket i kistan

Imorgon är det den 15:e april och sista anmälningsdagen till högskolan för studier hösten 2009.
Jag precis fått ett mail som bekräftar rangordningen på mina åtta olika val. (Finns det liksom inga gränser eller?)

Veckans citat

"Your crying point is very low"

säger Winson då jag snyfthulkar framför söndagens exceptionellt sorgliga kärleksfilm.

Som sagt...

... här tog vi lite lätt på reglerna då vi städade ut julen. För övrigt står plastgranen fortfarande i det hörn bredvid ytterdörren som den förpassades till i slutet av januari. I brist på annat förvaringsutrymme.

Svett, svett och lyckotårar

Jag har länge tänkt att jag vill dela med mig av entusiasmen som tränarna på vårt gym förmedlar. (Detta är en helt annan sida av motionsmöjligheterna här i Taiwan) Jag kan inte minnas något liknande på de olika gymmen jag testat i Sverige.

Det här är fest. Rockkonsert på Ullevi, Melodifestivalen på bästa sändningstid, snowbaording a la freestyle eller Sverige i VM-final. Tänk er själva. Träningscoacherna ser sig själva som artister som tar plats på scen för att engagera sin publik i veckans eller om så dagens party. Att leda en klass är att gå in i en roll och detta är något de tar på allvar. Taiwaneser jobbar hårt, och på gymmet är man anställd för att förmedla energi.

Men det allra roligaste är att se hur motionärerna lika hängivet släpper alla hämningar. Passion. Här åmar och kråmar man sig genom danspassen medan man dansar, hoppar och skriker för full hals i takt med kickboxningen.

Man kan säga att detta rockar lite mer än Friskis & Svettis där hemma.

Yangmingshan

Ser ni molnet som tar sig ner längs berget?

Igår kom vi iväg på en spontanutflykt till Yangmingshan som är en by/ett bergsområde/en nationalpark i norr om Taipei. Det är fantastisk vackert där, särskilt nu på våren när det är grönare än någonsin och fullt med blommor överallt. Luften är fräsch och även om man inte är ensam däruppe så känns det som om man flyttas ljusår snarare än mil från det värsta folkvimlet och oväsendet i stan. Om jag flyttar tillbaka till Taiwan i framtiden så är det i den här delen av Taipeiområdet jag ska bo!

Kinesisk Motion

I Taipei finns det gott om små parker. I dessa finns det alltid en lekplats, men det som förvånat mig är att hälften av de tillhörande redskapen inte är avsatta för barn utan som motionsredskap för vuxna. Så vad tränar man då när man använder den här mojängen? Med denna är det precis som de flesta andra (som för övrigt mest används av äldre, både män och kvinnor)

Styrka? -Nej!
Kondition? -Nej!
Men rörlighet då? -Jadå, alldeles ypperligt!

Vad har hänt?

Har jag slutat blogga eller?!

Åh nej, det här får vi styra upp!

Helgen i korta drag

Det var inga problem att guida gästerna rätt. Middagen var i traditionell taiwanesisk anda; massor av små rätter med räkor, kyckling, grönsaker, nudlar, ris, musslor och stekt ris.

Igår tog vi med dem till Juifen och några småbyar i närheten. Vädret var sämsta möjliga och vi blev blöta av regnet och frös mest hela dagen. Positivt var att det inte var så mycket folk ute och vi slapp den värsta trängseln! Efter en heldag på tur åt vi middag på ett ställe som inretts som en skolsal, därefter en promenad i Eslite Bookshop och när vi kom hem satt vi uppe och pratade till klockan halv tre... Det är roligt, men uttröttande att ha gäster! Även för dem; klockan är nu 10.40, jag sitter och dricker te men de andra sover fortfarande. Vädret är riktigt dåligt idag med, så det blir nog bara inomhusshopping som aktivitet. Dessutom ska jag och Winson få besök av Pappa Changs bäste väns son och hans japanska flickvän som funderar på att börja läsa kinesiska på min skolan.

I'm the local

Vi får besök av en god vän från Hongkong i helgen. Vicky och hennes kompis ska bo hos oss, men vi är inte de enda vännerna som de vill passa på att träffa i Taipei. Därför har Vicky samlat ihop ett stort gäng på tolv personer som ska äta middag tillsammans ikväll och Winson bokat bord åt oss på en restaurang här i närheten av där vi bor.

Men eftersom Winson har möte på jobbet i eftermiddag kommer han att bli sen till middagen. Därför är jag utsedd till sällskapets guide. Klockan sju ska jag möta de två tjeerna från Hongkong plus de andra cirka tio taiwaneserna vid metron och leda dem till stället med den stora röda kräftan utanför entrén och be att få tillgång till bordet som bokats under namn 張雲翔。