En seg start

Jag debuterade i min nya klass med en milt sagt våldsam hostattack. När jag nu tänker på hur jag fick springa till toaletten och torka tårarna förundras jag över vilken kraft det finns i hostmusklerna! Ännu pinsammare var det på bussen hem. Stackars tanten bredvid mig höll sig till säteskanten och flydde snabbare än kvickt så fort en alternativ plats blev ledig. Imorgon är det jag som bär mask över munnen - för det gör man ju i Asien (Taiwan?)

Min nya lärare kunde inte förstå hur jag överlevt i Taiwan under fem månader utan kinesiskt namn. När jag förklarade att min pojkvän och hans familj kallar mig EMMA så hade hon redan bestämt sig för att på mandarinlektionerna går inte detta för sig. Jag kunde själv bestämma om jag ville att hon skulle välja ett namn åt mig eller om jag tänkte göra det själv. Snabbt och lustigt så hände det sig så att i fortsättningen kallas jag i skolan för AIMA, den kinesiska uttals översättningen av Emma. Det kan jag väl leva med.

I övrigt så verkar det varken bättre eller sämre än att jag har en utmaning att ta itu med. Det har jag Marie, en ny bekant i bloggsfären, att tacka för. Verkar funka lite som en sanning-eller-konka lek. Fast man får skriva. Vilket gör det mycket mer kontrollerat och sofistikerat och på det hela taget betydligt roligare. Så det kan jag väl också leva med. Fortsättning följer...