Otursdag

Jag är fortfarande lite sur. Arg, förbannad, irriterad, frustrerad - ja whatever, helt enkelt inte okej med att ingen berättade något för mig. Det kostade mig 56 NTD (småpengar, men ändå inte gratis) samt två och en halv timmes bussåk och väntande! Och sen satt jag där själv i min ensamhet och undrade varför ingen kom. Varför det var så tyst. När jag tänker efter så var taklamporna släckta. Dom brukar nog vara tända. Och det retar mig att de två, ack så överflödiga, dörrvakterna inte sa något när jag sträckte fram mitt ID-kort och bad om ett Visitor's Pass. Detta gör jag varje måndag, dom borde fattat. Jag vet att dom förstod. Så varför sa dom inte "hej du, vad gör du här, ingen annan kommer idag". I överflödigt god tid innan dessutom, jag satt hmm så länge och knaprade på mitt bröd och väntade väntade väntade. På dagens uppgift, det var i princip bara detta jag skulle göra idag, komma hit och få vara lite viktigt. Sen kommer då Mr Brittish och undrar "Can I help you, Miss?" Jag försöker förklara att jag känner mig lite ensam och han bekräftar vad jag vid det här laget har fattat men fortfarande inte vill höra "Well, the school is closed today"

Kanske är det för att jag genomgått så många missförstånd under min tid i Taiwan? Kanske är jag bara en självömkande lipsill? Men jag kände mig så dum. Jag grälade på mig själv och undrade hur fasen jag kunnat missa en sån här grej och tänkte att det känts lite bättre om jag åtminstone inte varit den enda som inte förstått. Här på Taipei European School, min enda fristad där språket aldrig ska vara något problem, var jag tydligen den enda inte fattat en viktig detalj. Men jag vet att jag inte hade missat något. Jag hade helt enkelt inte blivit informerad. Och jag hoppas att alla dem som kunde besparat mig dagens nit genom att ge mig en liten hint förra veckan inte läser detta. Det är inte menat som något skuldbelägg. Bara ett jäkligt befriande uttryck för vad som trots allt stormade mitt sinne i eftermiddags. Och det som råkade bli den nya månadens otursdag.