Taipei in a bubbla

Ibland är jag trött och ibland när jag är trött blir jag grinig o ibland när jag är grinig blir jag arg... 

Detta hände idag, för första gången sen jag kom hit, och jag märkte snabbt att vad jag önskade mig var vingar och ett fönster att flyga genom. Jag skulle snabbt ta mig hem till sandskogen där fåglarna kvittrar, träden doftar, barren doftar, blommorna - ja, hela skogen doftar gott - och där man kan lyssna på havet o man kan lyssna på lugnet... Fridfulla ensamhem!

Efter alla min år som flitig student har jag ett välutvecklat inlärningssystem som jag vet ganska bra hur jag ska använda. Plötsligt är jag i en skola då jag inte alls kan använda mig av detta. Jag måste börja på nytt, lära ny ord som ska minneskopplas till ovana bilder och ovan ljud. Allt är annorlunda, ingenting "makes sense"! Jag kände mig så trög, så dum, så bortom - och så blev jag arg så arg...

Kanske blev jag grinig - eftersom jag ju också var ganska trött - men det var i denna stund på tunnelbanan på väg hem från skolan (då jag i mitt förvirrade tillstånd dessutom lyckades med att åka åt fel håll) som jag ville sätta tankekraften på prov. Det man tänker får man mer av. Jag önskad mig vingar, jag ville flyga iväg för en paus...

Taipei är som en tjock gummibubbla. Här inne stinker det - jag vet inte vad det är - det är den där tofun, det är nån sötsliskig kaffeskit (?), det är avgaser och åter avgaser och dessa gör att allt känns liksom så mycket skitigare än hemma i Sverige. Här inne väsnas det - mopeder (mååååånga!) som kör ikapp, bilarna är bra dom med, vägarbete, tåg, blingblong-ljud från diverse dörrar o andra apparater...

....o sen  e här ju en sån himla massa kineser överallt!  Dom tjattrar o tjattrar, dom knuffas o fnissar, dom stirrar och ibland känns dom bara så himla långt borta från mig. Och ändå är dom så nära och trängs. Detta är Taipei "in a box" - eller en bubbla - och kontentan är att jag är i bubblan, här är jag fast och jag fattar ingenting. 

Once again: Viva la vida!