Om att studera mandarin

Det var kanske inte helt oväntat att jag som västerlänning skulle uppleva det som en stor utmaning att plugga kinesiska.  Jag har studerat flera olika främmande språk förut men enbart europeiska språk där man använder latinska bokstäver och alfabeten inte skiljer särskilt mycket. Nu gäller detta något helt nytt – mandarin är ett språk som inte ens har ett alfabet!

Istället får man börja lära sig ett fonetiksystem som beskriver språkets alla 37 ingående ljud.  Varje ljud betecknas med ett litet tecken som ser ut som ett grovt förenklat kinesiskt skrivtecken.  Förutom detta MPS (Mandarin Phonetic Symbols) – system används det ett parallellt system – Pinyin (betyder ”stava ljud”) skrivet på latinska bokstäver. Detta är till för att vi utlänningar lättare ska förstå oss på de olika ljuden och ha något att relatera till. Det som gör det hela lite rörigt är ”vi utlänningar” kommer från olika länder med olika språk och genom våra olika alfabet har olika sätt att uttala de latinska bokstäverna. Ytterligare rörigt blir det när man tänker på att det finns olika Pinyin-system, t.e.x hanyu pinyin som är det vanligaste och används i fastlandskina skiljer sig från det som jag lär mig här i Taiwan. Hur som helst gäller det att så snabbt som möjligt se till att få in MPS-systemet i ryggmärgen och se till att neuronerna är kvicka och har en bra förbindelse till både öra, gap och tunga.

Alltså: 37 ljud att lära sig uttala, 37 tecken att lära sig skriva och – viktigast av allt – komma ihåg vilket ljud som tecknas med vilket tecken.  Sen kan vi börja snacka!

Mandarin har 16 vokaler och dessa är hyfsat lätta att ta till sig eftersom de påminner mycket om svenska och engelska vokaler (eller diftonger komponerade av dessa). För mig är den största utmaningen de två sista grupperna av sammanlagt sju konsonanter.  Uttalet påminner om ett slags s- eller sj-ljud och jag kämpar så hårt för att överhuvudtaget kunna höra någon skillnad på dem. Jag har avancerat så pass att jag förstått att det handlar om att placera tungan mot gommen eller mot framtänderna och att det handlar om att med eller utan lufttryck, men när lärarinna dikterar känner jag mig fortfarande rätt så chanslös. När jag sedan själv försöker uttala orden hör jag inte själv någon skillnad på den gången jag sa rätt mot den gången jag sa fel….