Vad man inte lär sig på lektioner...

I morgon ska vi, hör och häpna, ut på stan med vår klass och lärare. Strosa runt, titta på saker och inte minst köpa mat tillsammans. Tror jag iaf....

"Jag kan inte leva i Taiwan! Livet är så fattigt här, jag kan inte göra något utan någon annans hjälp. Jag känner mig som en femåring som måste hålla en vuxen i handen, men jag är faktiskt 25! Jag kan inte köpa mat eftersom personalen inte kan engelska och jag kan inte förklara vad jag vill ha och det finns inga bilder jag kan peka på. Jag kan inte åka buss, för jag vet inte när jag ska betala innan resan eller efter resan, och ibland måste man betala två gånger. Jag har ingen bil, inga vänner, ingen familj, jag kan inte se på TV, jag har ingen telefon. Jag vet vad jag vill göra men jag kan inte för jag förstår inte språket och ingen på gatan förstår mig.  Jag har aldrig träffat så otrevliga människor. Om jag försöker prata med någon fnissar dom åt mig och tittar bort. Jag har varit i Spanien, Dubai, i Amerika utan att kunna språken men alltid fått hjälp. I Tyskland hade vi hjälpt er, om vi inte kan engelska så pratar vi tyska, men vi pratar iaf med er! Jag är handikappad och får ingen hjälp. Jag försöker fråga men ingen förstår mig, folk ser att jag behöver hjälp men ingen hjälper. Jag känner mig totalt utanför och avskärmad."

Ungefär så där lät det när min klasskamrat Sassi under dagens lektion kom in på ett litet sidospår. "Och inte får vi någon hjälp av skolan heller! Varför kan vi inte gå ut tillsammans? Äta mat, handla, gå på gatorna och lära oss hur man beter sig här?"

"OK" sa vår lärare. "Tomorrow, let's go."

(uppföljning utlovas...)