Målmedveten uppfostran

Igår kväll kom W:s faster på besök och med sig hade hon sina barnbarn åttaåriga Marissa och fyraårige Harry. Både Mama och Faster Chang fnissad och trissade och insisterade att den stackars åttaåringen "oh, kan ju prata engelska med Emma". Jag tänkte herregud och tog mig för pannan, nu vill de att vi ska leka skola.

Men så gömde sig tanterna bakom soffan, Marissa övervann sin blyghet och jag började min utfrågning. Jodå, hon både förstod och kunde prata och hennes uttal slog W:s på fingrarna. Det visade sig att hon gått i engelskskola två kvällar i veckan sedan hon var fyra år.

Marissas föräldrar pratar inte engelska. De betalar stora pengar för hennes "fritidsnöje". Det handlar enbart om att de anser att det är oerhört viktigt för henne att få möjligheten att lära sig engelska. Så tidigt som möjligt, så bra som möjligt.

Inga svenska åttaåringar pratar så bra engelska som Marissa. Men visst hade vi i Sverige tyckt synd om barnet och ansett att hennes lediga kvällar var till för lek och vila? Hur mycket planering och målvedmetenhet krävs för att kunna ge sina barn de bästa förutsättningarna i livet? Är det så att vi ibland är lite väl självgoda i Sverige? Vi tycker kanske att vi har det så bra som det är så att vi missar poängen med att ge dem det där lilla extra?

Jag hoppas iallafall Marissa får leka mycket på sina engelkaslektioner...