Om musik, passion och gamla minnen

Jag klickar upp en låt i iTunes. En låt som jag en gång i tiden visste varje detalj om men som jag idag nästan aldrig tänker på. Jag lyssnar en stund, det är känslosamt och många minnen väcks. Goda minnen, men känslan jag har är lite för tung för att vara enbart trevlig. Det är starkt och liksom lite omvälvande.

Efter en dryg minut hör jag något i bakrunden:
"Good music. Good song!"
Jag blir glad åt Winsons kommentar. Den värmer och den sorgliga saknaden skingras.
"Who sing this song?"
Jag kan inte hjälpa mitt okontrollerade skratt. Jag kan inte förmå mig att svara. Han frågar igen. Jag känner mig stolt. Det är jag som sjunger.

Det var för fem år sedan då jag gick sista året på gymnasiet och tillbringade all min lediga tid i "studion" (pappas arbetsrum har väl mer eller mindre alltid varit en förklädd inspelningsstudion) tillsammans med Tony och Robin (mina bästa grabbkompisar någonsin) på uppdrag att slutföra vårt projektarbete. Men egentligen vet jag att vi älskade att slösa bort våra fredagskvällar på detta måstet. Vi hade så kul, vi var så tighta polare och det var magiskt att uppleva detta genom musiken.

Idag är inte ens mitt förhållande till iTunes är så särskilt passionerat. (Jag behöver uppenbart vänner med god smak för input till mitt musiklyssnande.) Jag säger ibland till mig själv att jag inte vet varför det blev så abrubt tvärstopp med musiken. Men det är inte sant. Det var precis som med ridningen.
Det blev helt enkelt för mycket. Jag minns att jag verkligen kunde njuta av att sitta en timme och experimentera på pianot. Men jag minns också att jag ägnade alldeles för mycket tid åt att fundera på hur bra jag önskade att jag var. Jag älskade något passionerat, men var hela tiden omgiven av folk med ännu starkare passion och drivkraft. Jag jämförde min kärlek och kom fram till att den inte dög. När jag tänker på det så skär det lite i hjärtat, jag saknar både ridning och musik och jag vet liksom att någon del i mitt liv fattas. Men då, först när jag var sexton och sen när jag var tjugo, kom jag till en punkt då jag inte kunde hantera hur mina föreställningar om mig själv inte stämde med vem jag var. Så jag slank iväg och lämnade det bakom mig.

Frågan är vad som ska hända nu? Mitt iTunes-bibliotek är verkligen en enda röra. Förutom ett endaste tillfälle har jag inte suttit på en häst på över sex år. Tiden går så fort. Och man kan inte göra allting, alltid. Nu fokuserar jag på andra saker som jag i framtiden inte vill se tillbaka på som borttappade. Det finns nog ingen nostalgi utan en gnutta sorg och saknad. Men det finns också en oerhörd skatt i att ha goda minnen som inspiration för framtiden.

Och nu sitter jag här - mitt emellan - funderar och har det bra. Anledning att sova gott inatt.