Lovet kommer till ett slut

Det var aldrig något inplanerat beslut att ta en veckas lov från bloggen. Men mitt i allt detta ovanliga med att ha skolfritt och att uppleva den kollektiva andan hos lediga taiwaneser så tedde det sig så skönt med några dagars paus. (Och inte mer än rättvist gentemot min MacBook?)

Jag har upplevt något som liknar sucken som går ur stressade arbetare precis innan de går på semester eller kanske glädjen hos utarbetade studenter som äntligen får det lov de så väl gjort sig förtjänta av. Det mesta har verkligen varit väldigt, väldigt mysigt.
Höjdpunkterna summeras i tre:
* Mysiga långpromenader i staden som verkligen (nu tänker vi naturligtvis förhållandevis, det är ju ändå Taipei det handlar om) slumrat till, slagit av på takten (i stort sett alla småaffärer och gatustånd har varit helt igenbommade) och skingrats på folk. Vi avslutade i stort sett samtliga turer med en stor latte på Starbucks, vilket i sig bygger på mysfaktorn väsentligt.
* Vår mer än fyra timmar långa vandring i Sun Line Sea. Halva sträckan var i trappsteg, majoriteten brant uppför. Efter den här expeditionen var jag dödstrött men inte mindre salig över all den friska luften och friden jag skänktes av bara vetskapen om att inom de närmsta milen finns faktiskt fler träd än höghus eller bilar (även om det fortfarande var galet mycket trafik på serpentinvägarna upp).
* De ostörda timmar jag tillbringat med att läsa Stieg Larssons tredje bok (inte klar, men det blir jag imorgon senast, kanske stannar uppe hela natten..)

Baksidan må vara lite mycket intensivit (och högljutt) umgänge med diverse förlängningar av familjen Chang. Alla är naturligtvis exemplariskt gulliga och vänliga. Men den person som finns närmast (undantag såklart Winson) är också den jag inte kan låta bli att irretera mig på lite då och då. Eller åtminstone förundras över - jag vet inte, men hon ter sig så märklig för mig ibland. Jag har under dessa dagarna fått belägg för att jag ibland är en dotter/svärdotter som Mamma Chang vitt och brett skryter om för sina vänner (min kinesiska är klen, men jag är inte helt borta). Och ibland är jag en hundvalp som ska visas upp. Naturligtvis tillfrågas jag om diverse middagar och utflykter är okej (missförstå mig inte, det är inte mycket eller påtvunget, det är bara ett för mig så underligt sätt att styra upp aktiviteter på) men ärligt talat så ser jag inte hur jag skulle kunna säga nej om jag ville. Och det är det som stör mig. Omåttligt.

Det mest ofattbara i det hela är att W ( som säger sig dela min upplevelse) aldrig ens funderat på att ta strid. Visst är det oerhört skönt att ta sig igenom utan att bråka. Men av princip, om det varit i Sverige, om det varit mina föräldrar, om det varit... om? Jag inser att det aldrig varit om för jag tog alla dessa strider när jag var tolv och svenskar i allmänhet och mina föräldrar i synnerhelt sätter mig aldrig inför sociala tillställningar som jag inte kan ha en öppen åsikt om.
Hypotes: Cultural difference
I Asien säger man "vi dom vi dom" Respekt, solidaritet och gott uppförande.
I Europa, och kanske i synnerhet i Sverige, säger man "jag du jag du" Oberoende, frihet och intregritet....hm, kan någon hjälpa mig med den här analysen?