Jag är ingen stadstjej. Jag minns inte när jag kände mig så avslappnad, lugn och harmonisk som igår då vi åkte på dagstur till pappa Changs hemort, ca 25 mil söder om Taipei.
Luft, ljus, plats!
Och ett virrvarr av kusiner, farbröder, barn och fruar...
1 comment:
Hejsan kusinen =o). Vet inte om detta tröstar, ger styrka att kämpa eller vad, men i alla fall så är detta min känsla när jag läser din blogg.
Jag tror inte känslan av att veta om man gör rätt eller fel är annorlunda var i världen man än befinner sig. Att leva tillsammans med någon annan är hela tiden ett givande och tagande och ibland måste man nog "ge upp" en del av sig själv för att kunna bjuda in den andra personen. Men inget säger ju att det blir sämre för att man "ger upp" en del av sig själv....Man lär sig en massa saker. Jag tror att man blir ännu starkare. Man måste se till helheten och kompromissa, prata mycket med varandra (bättre för mycket än för lite) och förklara hur du känner det för Winston. Även om det kanske inte ändrar något så känns det i alla fall bättre när man vet att den andra respekterar det man känner.
För att vinna måste man våga och det har du verkligen gjort genom att packa väskan och testa ett liv långt bort från det trygga Sverige, allt det man kan. Det kommer gå jätte bra, tänker på dig! Kramiz från ickaticka
Post a Comment