Jag har varit här i två månader nu. Igår pratade jag med mamma, idag har jag pratat med pappa och med mormor. Vi traskar vidare, på olika platser och ändå tillsammans. Jag saknar er mycket och jag trivs oerhört bra här.
Det är som att sitta på en vågskål. För det mesta i balans, men så tittar man lite för långt åt ena hållet - eller åt det andra - och bollas in i någon förvirring.
Kanske det går över? Eller så är det så här livet är? Inte alltid lätt, but I like it!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment