Hur rädda när ni för "the great swine flue"?

Här snackas det överallt. Ingen konkret oro. Taiwan ligger ganska bekvämt långt bort från de hittills värst drabbade områdena. Men jag tittar på CNN och kollar på svenska DNs hemsida oftare än vanligt. Jag har anammat inställningen att oro hjälper ingen, men ärligt talat känns det lite läskigt.

Min första tanke var att jag är mindre säker här i Taiwan än vad jag skulle varit om jag befunnit mig i Sverige. Jag tänker på hur illa våra skoltoaletter städas här, hur ofta jag äter mat lagad i ett campingkök någonstans längs vägkanten, eller för den delen hemma i familjen Changs kök ur en för mig illa diskad stekpanna. Här ser jag dagligen soprester förvaras på trottoaren där jag promenerar förbi. Vårt kök bor både myror och kackerlackor. Ja, ärligt talat - inte för att det kryllar av odjur i maten som jag stoppar i mig men - allmänhygienen i Sverige framstår som klinisk i jämförelse.

Sedan hör jag folk berätta om SARS. Och jag inser skamset att jag inte hade en aning om att det faktiskt var just Taiwan som var ett av de värst drabbade områden då för fem år sedan. Och jag minns hur jag hörde talas om detta skräckinjagande virus där jag satt hemma i Ystad. Och jag minns hur jag kände mig så tacksam över att vara svensk. Sverige skyddar mig alltid. Vi som bor i detta land, tänkte jag, vi är skyddade med stålsatta änglavingar. Känslan var den samma som när jag var liten och oroligt undrade om det snart skulle bli jordbävning eller vulkanutbrott.

Som i Pompeji, till exempel.
Nej, sa mamma, Sverige har vi inga vulkaner och vi ligger så långt från jordbävningsplatserna att det kommer aldrig skada oss.
Det var krig i Irak och sedan i Jugoslavien.
Tänk om Sverige går med i kriget? sa jag oroligt till pappa. Nej, sa pappa, Sverige går aldrig med i krig. Det är USA som sköter det.

När SARS-smittan härjade tänkte jag att i Sverige kan inget hända. Vi är säkra. Vi kommer inte drabbas.

Men i Taiwan hände det. Här är det jordbävning i snitt en gång i månaden. Åtminstone en gång på trettio år är den allvarlig nog att döda och förstöra hemmen för ett betydande antal människor. Varje år drar tyfoner in över ön och drar människoliv med sig härifrån. Sånt är livet. Naturligtvis är det skrämmande och förödande för de människor som drabbas. Men så länge måste vi komma ihåg att det är omöjligt att behärska. Då det händer gör vi istället vad vi kan. Då SARS drog in över Taiwan satte myndigheterna in åtgärden och som bl.a. innebar isolering av befokningen på vissa ställen. Doktorer i Taipei dog till följd av att de blivit smittade av sina patienter.

Jag skakas lite när jag tänker på att det faktiskt var verkligt här. Och att det kan hända igen. Och att i så fall kommer folk att dö. Kanske till och med i Sverige? Men många kommer också klara sig. Man är beredd på att hantera situationen. Materiellt, medicinskt och rent praktiskt kommer jag troligen bli likvärdigt räddad oavsett om jag befinner mig i Taiwan eler Sverige.

Men mentalt sett undrar jag om Sverige pallar trycket? Kan vi ens överleva tanken?

På CNN och uppdateras antalet insjukna och dödsfall i svininfluensankontinuerligt. På taiwanesiska nyheterna såg jag nyss en världskarta över utbredningen och igår översatte Winson när en läkare sakligt förutspådde att viruset kommer vara i Taiwan till näsa vinter. När jag läser DN:s rapportering tycker jag att fokus ligger på ett annat håll. Det skrivs mycket om hur liten risken är att vi drabbas, om vilka åtgärder vi kommer kunna vidta och att fallen som rapporterats faktiskt inte är så allvarliga ännu. Det står också om hur tacksamt det är för media att använda en sådan här händelse för att skapa dramatik. Det understryks att vi faktiskt inget vet säkert än och därför är det viktigt att inte oroa sig i onödan och drabbas av panik. Men jag, jag tycker att just detta är lite kusligt. För hur ska vi kunna hantera katastrofen om vi hela tiden försöker trösta oss med att vi inte är möjliga offer?